Flexibilitet

Jag hörde en påa på P1, kanske var det för Studio Ett. Om jag inte hörde fel arbetar svenskarna så mycket övertid att det motsvarar 100 000 heltidsjobb. Eftersom jag själv aldrig har haft ambitionen att arbeta 40-timmarsveckor, även om jag antagligen kommer göra det (och kan tänka mig det också) var min första tanke Ha! Vad är det jag alltid har sagt! Vi borde jobba kortare men fler! och firade med att hälla upp ett glas mjölk. Min huvudorsak till att vilja arbeta till exempel 30-timmars arbetsvecka är att jag blir galen på när mitt liv känns inrutat. Jag vill kunna vara flexibel HÄR och NU. Och framför allt vill jag kunna göra något annat av tiden då jag inte är på jobbet. Vara deltidsskribent, deltidsfårfarmare, deltidshantverkare, deltidsledig, you name it.

Men, när mjölkglaset började närma sig tomt, så kom jag på att jag kanske helt enkelt bara är jäkligt feg. Att jag tror att jag kommer vilja slippa ifrån det jobbet som jag utbildar mig till just nu för att kunna göra allting som jag egentligen brinner mycket mer för, det kanske snarare tyder på att jag inte vågar utbilda mig i det som jag egentligen är intresserad av? Det finns säkert många som arbetar övertid för att de måste, men tänk alla som arbetar övertid för att de helt enkelt vill. Jobbet kanske är deras hjärtebarn som de gärna unnar all tid i världen. Då är det ju inte ett dugg synd om dem, och man kanske inte alls kan säga att någon arbetslös lika gärna hade kunnat få jobba alla timmar 40+ istället för att Greta eller Bert ska sitta och gotta sig i allt arbete de får arbeta med. Gretas och Berts jobb kanske är jobb som bara Greta och Bert kan göra för att det är just deras jobbebis.

Det blev en hel del för mig att tänka på: 1. Är jag feg? 2. Vilken skulle vara min jobbebis? 3. Är det bra eller dåligt att vissa arbetar större delen av sin vakna tid, medan andra inte får arbeta något alls? Efter ännu ett glas mjöl kom jag fram till följande: 1. Ibland. 2. Ingen aaaaning. 3. F l e x i b i l i t e t. Jag vill ha större valfrihet och det är ett larvigt problem att vissa arbetsgivare vägrar ge deltid medan andra vägrar ge heltid.  Jag vägrar tro att människor arbetar effektivt när de själva får välja hur mycket de kan och vill arbeta. Den enkla lösningen heter: Flexibilitet.



Inte så nytänkande, Lego

Om man ska snacka lego med småbarn nu för'tin så gäller det att hänga med. Det finns huuur många olika legoserier som helst (de på bilden nedan är kanske hälften av de som finns lego.com) och vad fint, tänker jag, då finns det ju utrymme för den gamla klassiska devisen "något för alla". Eller?


Visst, det finns allt från dinosaurier via arkitektur till ninjalego men känns det ändå inte lite som att något saknas? När jag var liten och lekte med lego så var det sällan jag använde svärden som följde med i dödskallegrottan-kittet, och ännu mer sällan byggde jag faktiskt en dödskallegrotta enligt beskrivningarna. Av de femton produktserier som är med på bilden ovan har legogubbarna vapen på nästan två tredjedelar av dem, och färgskalan är vad som i leksaksaffären skulle klassas som typiskt "pojkig". Inte en enda av legofigurerna på bilden är legokvinna.

Men varför, lego? undrar jag då. Ni går ju liksom miste om halva marknaden där ute?





Närå! svarar lego glatt och serverar tjejlegot Lego Friends med slogan "The beauty of building". Det är så rosa och gulligt att jag får hål i tänderna. I tjejernas värld är inte legogubbarna små och fyrkantiga. De har rundade hörn, är slanka och nätta. Inte fasen åker de på äventyr heller (det skulle se jättekonstigt ut att trycka fast en sån där påtagbar legorustning över deras små linnen och kjolar). I Lego Friends värld kan man gulla med djur, designa kläder, hänga på beauty shoppen eller äta cupcakes. I Lego Friends värld finns det bara en enda man, och han står vid grillen.

I Ekot i morses berättar Helene Teichert som är informationschef på lego att i familjerna där flickor testade Lego Friends så ville bröderna väldigt gärna vara med och leka. Då reporten påpekar att det kanske är tråkigt för pojkarna att den enda mannen i Lego Friends är gjord för att stå framför grillen, så svarar Teichert: Nej, de kan ta med sin star wars-figur eller ninjago eller annan minifigur och vara med. Tack lego, för att ni hjälper pojkar och flickor att hitta sin könsidentitet. Det känns fräscht av er att tolka pojkarnas nyfikenhet på Lego Friends som att de vill kunna leka Star Wars i en beauty shop.

Så åter till det där med "något för alla". Hade det inte varit ganska så lätt att helt enkelt göra en bageribyggsats som inte var rosa eller kom med slisksöta legotjejer, utan helt enkelt göra ett ganska verklighetstroget bageri med en manlig och kvinnlig bagare? Just sayin'.



Onsdagslöftet


Jag vill verkligen, verkligen ha en ny kamera. Min kamera är helt okej, men jag vill så gärna ha en Nikon igen. Allt var roligare med en Nikon helt enkelt, men det är ju så svårt att veta vilken när det finns så många modeller! Eftersom jag funderar så mycket på att byta blir det aldrig av att jag köper objektiv, stativ eller något annat till den här Canon-kameran jag har nu heller. Jag tänker att jag ska vänta tills jag har bestämt mig för ifall det ska bli någon ny kamera eller inte. Det är så typiskt mig att vela, vela, vela så ingenting blir gjort. Hugaligen!

Därför lovar jag mig själv här och nu för att jag ska ta tag i det den här veckan. Nästa helg ska jag har bestämt mig för hur jag ska göra, och antingen ska jag köpa stativ, fjärrutlösare och objektiv eller en ny kamera. Simple as that!


Undantagstillstånd råder förstår om jag blir av med alla mina pengar, på godis till exempel. Det är det som kallas force majeure.



Livet dividerat med tre

Förhoppningsvis finns det människor som aldrig känner panikstressen bränna sönder en inifrån. Kanske finns de på riktigt. Men jag är banne mig inte en av dem. Just nu är det så mycket i skolan och i livet att jag misstänker att jag skulle storgråta som ett barn om jag får en ynka sketen motgång till vid det här laget. Nä, istället bäddar jag ner mig i soffan med en bit kladdkaka och kollar på Moulin Rouge tills tårarna sprutar och när Satine dör ska jag låtsas att det är jag som dör ifrån all stress och går hädan till ett liv som är exakt som det här, fast dividerat med tre.



Weltschmerz

Inte fasen vill fourieranalysen falla på plats när jag ska tillämpa den, och inte kände jag mig sådär göttigt tillfredsställd i musklerna efter dagens träningspass heller. Nä, istället grottar jag ner mig i aggresiv tonårsmusik och weltschmerz. Till det ett minatyrglas rödbetssherry. För att rödvin och svart kaffe är så gjort.




Vi har alla gått ombord på livets tåg

Visst är det trösterikt. Vi har alla gått ombord på livets tåg, dörrarna är låsta från utsidan och vi kan inte göra annat än att susa fram genom sorg, lycka, vänner, svek och kärlek tills dess att tåget stannar in.

Ibland är det inte annat att göra än att vaggas med in genom mörka tunnlar och över öppna fält.
Ibland unnar man sig en kanelbulle i bistron.
Ibland försöker man bara sova sig igenom resan.
Ibland pressar man näsan mot fönstret och kan inte få nog av allt som susar förbi.



Jag tror att människor behöver åka tåg.



Att dö fönsterdöden

För några dagar sedan flög en duva in i fönsterrutan vid mitt skrivbord. En hård duns, flottigt kladd som visar hur duvan har glidit över fönsterrutan men jag tyckte mig se hur den flaxade iväg till buskaget nedanför fönstret och var lättad över att den hade klarat sig. Tills idag, när en skata satte sig på en gren i björken här utanför med ett helt duvben i näbben. Jag blev alldeles iskall, och så ledsen för att duvan dog på grund av att den flög in i mitt fönster. I tio minuter satt den förbannade skatan sen där och slet köttslamsor från benet, långsamt, strimla efter strimla. Det spelade ingen roll hur mycket jag än bankade på fönstret och försökte skrämma bort den. Till slut flög den bort självmant. Men ny kommer flera andra skator med mörkröda köttstycken i näbbarna och sätter sig i björken. Jag vet att det är naturens gång, men jag kan inte hjälpa att det gör mig så illa till mods när de sätter sig rätt för mina ögon och äter upp en duva som jag på något sätt känner mig skyldig till att ha dödat.



Min älskling, du är som en ros

Precis när vi hade bäddat ner oss i vår stora drömsäng igår kväll, Daniel och jag, slog det oss att det var på dagen fyra och ett halv år sedan vi stod på hans hemmafest och bestämde oss för att det var vi. Det efter månader av fram-och-tillbaka:nde då vi egentligen visste vad vi ville, men jag är nöjd att det tog sån tid för oss att få tummen ur. Det är bara svårt att förställa sig att det inte var längre sen - Daniel utgör en stor del av mitt hjärta, min närmsta familj och min bästa vän. Fortfarande, efter alla dagar som har gått, är Daniel fortfarande den jag helst av allt vill hänga med. Är inte det häftigt?

Sälj grej med tjej

Förkylningshostiga fniss, det är vad som hörs från högen av täcken och fårskinnstofflor när jag tittar på bilder på Sälj Grej Med Tjej. Hihi-hosthost-hihi, absurt!


Bäste-Karin

Höstförkylningen släpper inte taget, idag var det en rejäl dipp igen. Det är som när Tage Danielsson sjunger Livet i Finnskogarna: Först så går det upp, sen går det ner, så går det upp... Men det är faktiskt rätt skönt att vara sjuk just nu, jag släppar mig runt mellan den mysbäddade sängen, skrivbordet överöst med plugg och köket. Karin gjorde dessutom min dag väldigt mycket bättre genom att i all sin enkelhet berätta om en av alla idiotiska idéer tjejtidningar lär tonårstjejer, och det fick mig att börja fundera över vad jag egentligen har hört för dumheter när jag var i tjejtidningsåldern. På något underligt sätt gräver sig de där sanningarna djupare än allt vad jag intellektuellt vet, och kanske överlever den skeva världsbild som Frida och Veckorevyn lärde ut till mig och mina klasskompisar runt början av 2000-talet för att den hela tiden fortfarande får näring av dagens media?

Man låter lätt som en rigid gammal get när man börjar diskutera det här, men visst är det ändå skevt när nästan alla kvinnliga artister måste visa minst en saftig klyfta på scen och i musikvideor, medan manliga artister kommer undan med att visa ingenting. Eller jo, på sin höjd en kvinna med minst en saftig klyfta bredvid sig, så att de slipper klä av sig själva (Kolla Billboard till exempel. Även om jag tror att i princip alla som umgås med kvinnor inte gör det på grund av deras könsattribut, så är det fortfarande de som är kvinnornas främsta egenskap i populärmedia och reklam. Det är skevt, och det gör mig så förbannad.


På återseende!

Det händer så mycket roligt i mitt liv nu. Allt julpyntande och julgodisbakande, jag träffar vänner och har det skojigt värre. Men det är nätt och jämt att jag orkar, och jag orkar absolut inte ta kort och blogga just nu. Skolan tar upp 99 % av min vakna tid och tankeverksamhet, och det är tyvärr ett nödvändigt ont just nu. Det känns tråkigt, för jag är så sugen på att berätta alla skojigheter! Men hej, jag återkommer så fort orken är tillbaka.

Pressa ut varenda droppe liv

Så länge jag kan minnas drabbas jag regelbundet av insikten att livet rinner ur händerna på mig, sipprar bort mellan fingrarna för att aldrig mer komma tillbaka. Eller kanske snarare ungdomen. Min kropp är som starkast, min hy som vackrast, valmöjligheterna som störst, just precis nu. Det är nu jag ska skapa alla minnen jag tänker tillbaka på när jag har en gammal trött kropp som helst sitter i en skön fåtölj med en filt över knäna. Jag ska bygga ett stort fotoalbum med foton där jag ser ung, stark, och vaken ut - ja så som jag känner mig för det mesta! Jag tror ändå det är en ganska bra livsfilosofi, Carpe Diem och andra ord som står stavade längs väggarna med betongbokstäver i shabby chick-hem. Om jag blir gammal och sjuk när jag blir äldre vill jag vara förvissad om att jag använde kroppen till fullo när jag ändå kunde. Den här texten säger en del. Du har säkert hört den på radio nån gång runt millenieskiftet.

Det är inte så jäkla konstigt att jag får dåligt samvete över att jag stannar hemma en fredagkväll och pluggar över en skål popcorn, när det är så sjukt mycket annat jag ska hinna med i denna högsäsong av liv. Men vem vet, kanske är det de här kvällarna jag nostalgiskt suckar över när jag har pluggat klart någon gång i framtiden?

Den rena kärnkraften

Jag är emot kärnkraft. En grej som genast får många att vända sig mot kärnkraften är såklart riskerna. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima är tre tillbud som redan är tre för många. Men hälsoriskerna är inte det som skrämmer mig, inte mest i alla fall.

Uran-235 gräver man upp ur jorden - det kan inte produceras och kommer en vacker dag att ta slut. Kärnkraften lämnar efter sig ett giftigt avfall som vi inte vet var vi ska göra av, och vi vet inte heller säkert vilka konsekvenser det kan ha att samla radioaktivt avfall på avskilda platser.

Idag beskrivs kärnkraften som en ren energitillgång. Ungefär så tänkte man om fossila bränslen när man införde dem. Aldrig kunde man föreställa sig vilken katastrof oljan och bensinen kunde leda till, och man kunde absolut inte föreställa sig att tillgången på fossila bränslen kunde sina. Ska vi göra samma misstag en gång till?

När morgonens radiodebatt slinker in i öronen över min frukostyoghurt blir jag irriterad. Nån kille sitter där och säger att vi inte ska bygga ut vindkraften mer: det är dyrt och helt onödigt när vi redan har en så ren och väl fungerande kärn- och vattenkraft, menar han. Kom igen! Väl fungerande?

Jag är helt övertygad i min syn på energipolitiken. Den enda energi som tillförs jorden kommer från solen, därför har vi bara att utnyttja solenergin - i ett så kort led som möjligt! Med det menar jag att vi helst ska använda solenergin innan den binds av fotosyntesen, till exempel genom vatten-, vind- och sol-kraft. I andra hand ska vi använda bränslen från växtriket som har en kort livscykel så att det snabbt växer upp nya träd som fångar upp koldioxid. Simple as that.

Det dåliga samvetet

Jo, visst blev jag sjuk på riktigt. Efter att ha pallrat mig iväg på en livsnödvändig föreläsning i morses har jag bäddat ner mig i soffan, där jag inte kan smitta någon annan än sällskapsfisken och Daniel. Men vad less jag blir på att jag alltid får så dåligt samvete när jag är sjuk. Kunde jag inte pressat mig lite mer? Så jäkla dåligt mår jag ju inte, jag lever ju faktiskt. Jo, visst. Men att smitta ner resten av klassen och ignorera när kroppen säger ifrån - det känns mest dumt. Så. Nu stänger vi av det dåliga samvetet och börjar horisontallägesplugget.

Rannsakan

Jag kan inte låta bli att hänga upp mig vid tanken på vilken fantastisk människa jag var 2006. Så gärna jag skulle vilja vara samma tjej, fast med lite mer erfarenhet. Är det det jag är? I så fall skippar jag nog gärna erfarenheten också.


Den här vintern ska jag genomföra en inre utgrävning. Gräva upp vem den där människan var som hade det trassligt på vissa plan som är utredda idag, men var så jäkla samlad på andra plan, som idag mest är bortfrätta hål. Att jag fortfarande har kvar både jacka, skor och jeans från bilden tolkar jag som att jag är jäkligt miljömedveten.

"Om det inte vore meningen att vi skulle äta djur, varför är de då gjorda av kött?"

Jag försöker att hålla nere min köttkonsumtion. Just nu är min policy att jag äter kött som lyx, och går köttet att ersätta med ett bra vegetariskt alternativ gör jag det. Lasagne till exempel, det kan man göra en god, vegetarisk variant av - alltså väljer jag grönt där. Isterband, det är (antagligen) inte så gott att fylla med grönsaker istället för kött - alltså äter jag riktiga isterband, men det räknas som lyx.
Köttfria måndagar som införs här och var tycker jag är en alldeles strålande idé! Många äter nog kött mest av gammal vana och för att man inte riktigt vet hur man äter vegetariskt. Andra känner sig djupt nedtryckta och ger griniga kommentarer här. Jag blir så trött så jag inte vet var jag ska börja. För det första undrar jag vilka det är som kommenterar, och för det andra varför de blir så förtvivlade över köttfria måndagar.

Min teori är att det är män som kommenterar, medelålders. Få kan låta lika nedlåtande som riktiga mansgrisar i medleåldern, som tur är. Eftersom de blir så upprörda av att man tar deras kött ifrån dem gissar jag att deras stolthet eller självbild vilar i att de är rediga män, precis som grottmänniskor, vill ha stora köttstycken att slita i med tänderna och gärna ska de klubba ihjäl djuret själva. Eller? Puh, jag torkar ilskesvetten ur pannan och tänker: Väx upp! Vilka det än är som blir trotsålders-arga över att någon tar bort sitt kött - på ett ställe där de inte ens behöver köpa sin jäkla middag - så skrämmer de mig med sin ignorans. Och jag kan inte låta bli att tänka: om människor är så här - hur ska vi då kunna leva hållbart, någonsin?

PS. Heja Johanna Karlsson, som svarade kommentaren i rubriken med de ironiska orden: ...till skillnad från människan som är gjort av 100 % nylon, såklart. DS.

Bröstcancermånad

Precis under den krispiga hösten, i dagarna då första riktiga frosten kommer, började jag få ont i vänster bröst. Ett område nära armhålan var lite ömt och det gjorde ont när jag tog på mig min behå. När advent kom började jag vakna om nätterna varje gång jag lade mig på sidan, för det gjorde så ont i bröstet. I mellandagarna kunde jag inte kramas längre utan att dra efter andan när det tryckte till. I januari ringde jag vårdcentralen och fick en tid ett par dagar senare. Den unga läkaren behövde inte mer än några sekunder på sig innan han sa det jag redan hade känt: Du har en knöl. En ungefär 4 cm stor knöl bodde i mitt bröst.

Då stannade min värld. Mammografi-remiss skrevs, jag fick höra att det med tanke på min ålder sannolikt inte var cancer, det kunde vara vätska eller en naturlig utformning i bröstet. Jag log mot doktorn och ställde intresserade frågor, men när jag kom ut från vårdcentralen bara grät jag, resten av dagen. Ringde och berättade för familjen och några vänner. Tänkte att även om risken var låg, så fanns det för mig personligen två lika möjliga utfall: cancer eller inte cancer. 50-50.

Att sitta med de medelålderskvinnorna i väntrummet till mammografin var surrealistiskt. Jag var hälften så gammal som dem. Men så hade jag heller ingen cancer. Min smärta i bröstet hade kulminerat någon vecka innan mammografin, och sen snabbt försvunnit. Antagligen var det en vätskeansamling, men det räckte. Plötsligt blev jag dödlig. Det kändes som om jag var på väg in på en bana i livet ingen vill uppleva, men vände på tröskeln. Sprang och gömde mig innan slagsmålet hann börja. Jag slapp. Och jag är så otroligt tacksam för det. Men det här får mig fortfarande att känna den magvändande känslan som föll som en sten i mig när jag gick ut från vårdcentralen den där dagen.


En dag att glömma

Idag var det en jävligt (ja, man får faktiskt skriva så idag) jobbig dag. Oro, tårar, polis, akutmottagningar och slutligen massor med hundgos. Det där sista var inte alls jobbigt, bara härligt. Så härligt att vi kanske behåller en av jyckarna här. Vi får se. Det ska hur som helst bli sjuhelvetes (det får man också skriva) skönt att krypa ner i vår stora, paradisiska säng ikväll. Åh. Snart.

Nisse Noslös

Tentan hör gårdagen till, den glömmer jag och så tänker jag på hur skoj det kommer bil med Java-programmeringstenta på lördag. Inatt drömde jag en helt sjuk grej. Inte nog med att min faster hade stulit alla mina finaste ägodelar eller att jag höll på att trilla i havet fullt med rockor när jag skulle klättra nerför en hög kaj och i en liten, liten båt som kluckade runt i blågrönt vatten(skräckscenario!). Nej, mammas och pappas katt tappade ansiktet. Hela överkäken, nosen, pannbenet, allt var borta! Kvar var en gapande underkäke med vispande tunga och ledsna ögon, och lite kranie. Isch, så hemskt. Jag är inte säker på hur jag ska tolka det. Men vi skulle laga det, på något sätt. Stackars kisse.
En annan kisse, som jag fick när jag var 17. Torsten.
Han kunde flyga så bra! Men tyvärr flög han in under en bil samma sommar. Det var slutet för Torsten. Sen dess har jag inte haft någon kisse igen.

Längtan till landet

Jag har bokat tågbiljetter hem till mor och far. Direkt efter tentan reser jag iväg och stannar över helgen. Pappa har redan frågat om jag vill hjälpa till att gräva hål för grunden till ett nytt vedskjul. För fem år sedan hade jag väl skrikit Men åh jag är la ingen himla slav älle?! och sett jättesur ut men nu ser jag fram emot det något oerhört! Vilken uppladdning för flytt och ny termin, jobba hårt med kroppen och andas god höstluft. Mm. Jag längtar.

Tidigare inlägg
RSS 2.0