Lite mera...

Torsdagen har förflutit röd, både i den gregorianska och biologiska almanackan. Kristihimmelsfärd var det ja, och ledig från dagis. Min finaste gosekorv var här och vilade upp sig efter sin slitiga vecka, och jag tog igen mig efter gårdagens sjukfrånvaro. Det är lustigt, jag kände att jag började få migrän, somnade snabbt som attan om igen efter att ha sjukanmält mig, vaknade klockan två och kände att jag haft migrän. Huvudvärken och de svidande musklerna som drar i mina ögonlober än hit, än dit gör sig påminda idag med, men jag missade själva migränen igår. Ibland har man allt tur! Dålig tajming dock, jag hade ju sovit med papiljotter och såg ut som en riktig sommardröm i håret när jag klev upp. Det blev bara rufs av det när jag hade sovit av mig migränen.

Som jag bäst låg där och snusade med min kära - lyckligt ovetandes om vad som väntade - började hela bäbismaskinen att skrynkla ihop sig och trassla. Klockan sex vaknar jag med ett litet "hhhhhhhmmff" som inom en halvtimme har övergått till torrgråt och "Aaaaanghh", sparkande i väggar och kräkningar. Visst har man mensvärk ibland, men det här var olikt allt jag någonsin upplevt. Det kändes verkligen som om någon krafsade och slet sönder hela mitt innanmäle med långa vassa klor, som att allt låg där i bäckenbenet som en enda lång sönderriven smörja. När suttit på toaletten med ansiktet i en hink och kallsvetten drypande några minuter började världen försvinna bort och jag blev livrädd att jag skulle svimma! Rar som jag är så la jag mig på golvet bredvid mammas säng och hon fick ta hand om mig i en timma tills de olika smärtstillande jag provat började sätta in. Daniel, stackaren, kom och kollade till mig men jag grymtade någonting inte så trevligt om att han skulle gå och lägga sig igen.

Om jag tyckte detta var hemskt kommer jag ju aldrig att kunna stå ut med barnafödande. Och stackars Daniel fick en försmak av hur det kommer att låta där i förlossningsrummet. Vilken morgon!

... så kan vi åtminstone klä oss i Fashion Against Aids-tees. Sammanlagt har över 8000 fall av HIV rapporterats i Sverige sedan viruset upptäcktes, och lite mer än hälften av de smittade lever idag. Under 2007 konstaterades 541 nya fall av HIV-smitta i Sverige, en större siffra än någonsin. Trots de omfattande informationskampanjer  om HIV och AIDS som ägde rum under åttio- och nittotalet finns det idag en stor okunskap om HIV, speciellt i min generation. Vi som var barn, eller rentav små barn under HIV-skräckens era, förstod aldrig riktigt vad det handlade om. Jag minns vissa kamrater som inte vågade dela mugg med andra barn för att man kunde bli smittad. Därför behövs mer information!

Olika världsstjärnor har i år designat överdelar för H&M, och dessa kommer finnas till försläjning på ungdomsavdelningen Divided. Plaggen är tillverkade i 100 % ekologisk bomull och 25 % av försäljningspriset går till projekt som bidrar till att öka människors kunskaper om HIV och AIDS. Jag som ägnade mitt 100 timmar långa projektarbete åt att upplysa högstadieelever om HIV och AIDS kan inte annat än jubla! Plaggen säljs på H&M-avdelningen Divided från och med 28 maj i år, och de som designat sina egna t-shirtar är Dita Von Teese, Katy Perry, Róisín Murphy, Estelle, Cyndi Lauper, N.E.R.D, Robyn, Yoko Ono, Yelle, Moby, Katharine Hamnett, Dangerous Muse och Tokio Hotel.

Mina favoriter som jag ska försöka lägga vantarna på är Katy Perrys, Robyns och Yelles. Vilka är dina favoriter? Du hittar dem på H&M's pressida.

Jag hade teven på i bakgrunden, Tomas von Brömssen gästade Go'kväll. Jag kan inte minnas många program och filmer som han spelar med i mer än filmen när grannen vinner en miljon, Mitt liv som hund, Albert och Herbert, och så Saltholmen mamma brukar tittade på. Trots de få roller jag har sett honom spela, så innebär han så mycket barndom för mig. Ljumma sommarnätter med kvällsdaggen som lagt sig, bigarråer plockade i litermått av plast. Kvällssolen lyser in i vardagsrummet i Sofielund, soffan är ljum och sträv, doftar sådär som den alltid har gjort; lite damm, lite sött och varmt. Tryggt och fint.

Jag har inget minne av att ha sett Mitt liv som hund som barn, men jag vet att pappa brukade tala om den. Boken, filmen, jag vet inte. Kanske såg jag filmen ändå, eftersom jag genast kände igen mig förra året när den rullade igång på SVT. På imdb.com går debatten het om huruvida det är rätt att barn är nakna på film, men också om det är rätt att låta barn i publiken se andra nakna barn. Någon berättar om genansen och skammen i biosalongen när man såg nakenheten som barn, och tycker att föräldrar borde ha varnats. Är inte felet istället att nakenheten är skambelagd?

På SVTplay kan man se klipp i det öppna arkivet om värmeböljan i Stockholm 1939. Där kan man prata om ogenerad nakenhet! Barn är överlag mer påklädda idag ändå, frågan är om vi är mer generade idag. Då var barnen spritt språngande och lekte glatt med särade ben i sanden, idag klär föräldrar på sina små barn sexiga bikinis för att de inte ska vara nakna. Vem är det egentligen som borde ha mest skam?

Förresten sände Go'kväll även ett reportage om när man återproducerade de gamla originaltapeterna från foajén i Mariestads stadsteater. Måste kolla på väggarna nästa gång jag går dit.)

I Tyskland startade ett nytt TV-program. Amerikansk, men det fattade jag faktiskt inte när jag såg trailern för det var så bra dubbat. Åtminstone de 30 sekunder man fick se. Annars är ju dubbningen som i de flesta länder lite sådär. Den första dubbade filmen vi såg när vi kommit till Berlin, det var the Breake up med Jennifer Aniston. För den som inte sett den, det är en väldigt rapp film med illa kvicka, skrikiga gräl. Inte det lättaste för min degigt svenska hjärna.

Men tillbaka till detta TV-program som pro7 började sända på bästa sändningstid, efter Desperate Housewives och innan Samantha Who?. Det jag gillade mest var bilden i slutet trailern, med två väldigt snygga människor (en kille och en tjej som såg ut att vara kära såklart) som stog framför en blomsteräng och nöjda tittade in i kameran. Serien hette Pushing Daisies. Jag trodde då att den handlade om ett vanligt kärlekspar, men ursprungligen kretsar serien runt den tvålfagre pajbakaren, Ned (Lee Pace), och hans speciella förmåga att väcka döda människor till liv genom att röra vid dem. Men, om han inte tar på dem igen inom en minut, kommer något hemskt att hända. När han slår sig samman med Emerson (Chi McBride) som tjänar pengar på mord, hamnar han plötsligt framför en kista i vilken hans barndomskärlek, Chuck (Anna Friel) ligger. Han vill aldrig låta henne gå, men minuten tickar bort...

Pushing Daisies är nedlagd efter bara två säsonger, men åh vilken söt serie! Och Anna Friels fina hår som ramar in ansiktet så perfekt, det kan man näst intill dö för. Även om spegeln säger annat, så känns det som om jag och Daniel är lika perfekta som Chuck och Ned när vi står bredvid varandra precis som dem. Hoppas serien kommer till svensk TV, så fler får njuta av Pushing Daisies!

Vissa ett år yngre vänner tar studenten i år, och rosor ska de ha. Dock rosor utan vare sig taggar eller droppande växtsaft. Hur fixar man det? Jag vet.

Fortsättning följer...

Den här lilla gosedosan ska jag kanske titta på tillsammans med far min imorgon. Tyvärr skulle hon ju bo hos Emchen i Göteborg i sådana fall, men kanske man kan få valpsitta lite i höst? Även om valptiden rätt snart är slut... Jag vill ju ha hund, men inser själv att jag varken har tillräckligt med tid eller intresse just nu för att ha en egen liten jycke. Nää, jyckevakt och ett långsamt manipulerande som leder till att jag får ha hunden närhelst jag vill ha, det känns mysigt!

Det blev aldrig någon brasa i går. Det blev lite vårshopping i Skövde, lite grillande, lite ölande och lite dansande på kvällen. Ganska lugnt och sansat men ändå väldigt trevligt med fina vänner i sällskapet, vissa av dem långväga.

Dagens hjärtligt röda agenda glömdes lite bort, eftersom mitt tåg avgick samtidigt som första maj-tåget vandrade genom staden. Daniel ringde ändå så att jag fick höra blåsorkestern. Väl hemma hos min ömma moder och fader ägnade jag mig åt drivbänken. Förodlade tomater skulle sättas ut, och till dem skulle stödpinnar fixas. En missplacerad buske vid lagården fick sätta grenarna till och kvistas av, och vips hade jag fyra stöttande pinnar att snöra ihop. Mycket fint, en vacker dag kanske det kommer en bild om kameran kommer fram. Jag är mycket nöjd.

Första maj-firande blir det ändå genom att titta på en film på SVT om skotten i Ådalen. Hur glatt firande det är, och hur mycket sanning som ligger i filmen kan det säkert resoneras om men de flesta med en någorlunda vänsterinriktad politisk orientering vet väl i stora drag vad det handlar om. Folket sa ifrån, kastade sten. Flera personer blev skjutna. Flera dog. Att något så långt ifrån Sveriges ideal kunde ske i vårt trygga mellanmjölksland, för mindre än hundra år sedan, det är så overkligt för mig. Att vi inte mer än nämnde det i skolan, det är också för mig en gåta.

Frågan är hur långt ifrån klimatet som rådde vid skotten i Ådalen vi egentligen är idag. Visst, jag har väldigt svårt att tro att staten idag skulle öppna eld mot strejkare. Men vilken skada kan egentligen företagstopparna åsamka oss i kristider som denna. Hur mycket accepterar vi, och när säger vi ifrån? Vad är golvarbetare mer är siffror i statistiken?

Vad var det som hände under Göteborgskravallerna 2001? Folket sa ifrån, människor kastade sten. En person blev skjuten. Ingen dog. Vem avgör vad som är ett meningslöst eller politiskt uppror? Vem avgör när det behövs revolution?