Lite mera...

Ibland säger det bara kabaam och så trillar jag ner i något magiskt underlandshål i marken och dimper helt sonika ner i någonting från mitt liv förr. Jag hittade inlägg från gamla bloggen, och jag blir så in i helvete stolt över den jag var då. Jag var så duktig på att uttrycka mig (inte konstigt eftersom jag jobbade på tidning då), pluggade på som en riktig liten mönsterelev, var sådär lagom olycklig över min för tillfället lite trassliga hemsituation och tittade duktigt och regelbundet på kobra, Arty och andra pretto men spännande saker. Jag läste BON magazine och var insatt i politik, lyssnade på nya, okända band. Framför allt: jag var olyckligt kär i Dannemannen. Det var en magisk tid! Allt nytt och spännande, samtidigt det obehagligt spännande på några års tryggt avstånd. Ibland undrar jag om jag är för lycklig nu? Eller, frågan är om jag är för lycklig med tanke på alla saker som är viktiga i mitt liv som jag har prioriterat bort för att istället välja förväntningar och bekväma vägar. Denna farliga, farliga bekvämlighet. Kanske det är dags att styra upp livet? Kanske räcker det helt enkelt med en Danneman och en strävan efter en utbildning? Vi får väl se när 40-årskrisen kommer, hur nöjd jag blev.

Jag har alltid tänkt på det som så trendigt kallas bloggosfären som någon sorts avstamp från då. En tydlig skiljepunkt i den moderna historien, med ett före och ett efter. Vi vet ju att bloggandet innebär en ny och spännande möjlighet att uttrycka en åsikt och bilda opinion, inte minst för den lilla människan (the small people, som Carl-Henric Svanberg så fint hade uttryckt det). Det är i själva verket något helt fantastiskt i vår strävan efter ett sant demokratiskt samhälle. Och spännande är ju att den hälft av mänskligheten som traditionellt sett har varit lite mindre än den andra hälften - den kvinnliga delen av befolkningen - har fått ett forum att ta plats på precis samma villkor som männen. Kvinnorna släpps ut på grönbete, startar otaliga bloggar och blir - även detta ett alltför väl använt uttryck: En maktfaktor att räkna med.

Och det blir en massa avundsjuka och ogina människor som misstycker, såklart. Om man som jag läser Underbara Claras blogg så serveras man exempel på annat av hur hon drabbas av deras stela föreställningar och hets att hitta brister hos människor som lyckas. Men de kommer alltid att finnas, de där misstyckarna. De som blir arga på att Clara bloggar om kakor eftersom det spär på rollerna, men ger blanka fan i när Per Morberg lagar lyxig mat med fina viner av djuren han själv skjutit, enligt machomansrollen gånger tusen. Säg mig, vad gör Morbergs agerande bättre? Och, måste någon av dem agera fel överhuvudtaget? Nej, de kan så mycket, de kvinnliga bloggarna. Vem bryr sig om det är mode eller inredning de lever på, de skapar karriärer och når ut till en stor skara människor. Fantastiskt!

Men, kära kvinnfolk ute i stugorna, ja, för här kommer såklart ett men. När ska vi sluta stå med tårna inåt och lite blygt titta ner i backen och vifta med urringningarn och pluta med läpparna och allt sådär lite försiktigt, gulligt och flickigt. Nej, det är väl egentligen inget fel att klä sig lite urringat, eller att försöka var söt. Ni framgångsrika bloggare, med era karriärer borde ni stå rakryggade med blicken uppåt och visa upp era outfits, och sträcka fram kakfaten med öppen, stark famn. Vi kommer att tycka om er ännu mer om ni ser stolta ut och självsäkra ut än om ni försöker kråma er fram till oss. Jag vet hur svårt det är, jag faller lätt in att försöka se mer söt än trevlig och kompetent ut eftersom det är lite lättare att slippa undan jantelagar och sånt trams då. Men kom igen nu, vi måste försöka våga ta plats! Vissa kan och törs, och det är bara för oss andra att välja rätt förebilder.



Idag har jag skrivit om bloggar, kvinnor, feminism, karriär och kön. Följ mig?

Igår blev granen äntligen huggen. Eller, i ärlighetens namn två. Dannemannnen skulle ha en av dem hem till sina föräldrar och vi knep varsin när vi pulsade runt i vår vackra vita vintervärld. Och ska jag vara riktigt, riktigt ärlig så skulle inte jag huggt någon gran alls, för det hade mamma och pappa redan gjort. Så, nu står två vida och vackra granar och vänjer sig av med skogens sus ute på farstutrappen. Det kan behövas eftersom chocken imorgon kommer att vara stor, när de lyfts in (ja, för båda får vara med) och under blod, svett och tårar (från mitt håll) kommer att kläs med ljusslinga och julpynt. Det är så underbart med granar! Egentligen är de som vackrast med den ett par decimeter tjocka snön som samlar sig i bollar, som om någon hade trimmat massor av pudlar mitt ute i skogen. Eller som de står nu, med rimfrost och lite lätt pudersnö på barren, sådär friskt isiga och ändå doftande av kåda och barr. Vilken fantastisk tradition att ta in gran till jul! Jag önskar att man tog in träd lite oftare, så mycket härliga dofter de skriver. Björksav, vinbärsblad och stora frodiga shersmin-grenar (okej, det är en buske, men ändå) med sina fylliga blommor. Det ska bli mitt nyårslöfte, mer lövverk inomhus!


Idag har jag skrivit om att hugga gran, skog och snö. Följ förresten min blogg med bloglovin!

Jag sitter i Chalmersbiblioteket, det som har blivit mitt hem de senaste veckorna. Jag sitter och försöker bevisa definitioner och satser, men jag har aldrig någonsin varit såhär trött när jag pluggat. Och jag har inte en susning varför! Varje kväll lägger jag mig i tid, om morgnarna sover jag längre än vanligt eftersom jag helt enkelt inte orkar gå upp. Nu är jag så förbannat less på pluggandet - som jag vanligtvis trivs med - att jag bara vill springa rätt ut på en tyst, snöig åker. Skida iväg i skymningen, ut i mörker som försiktigt lyses upp av det tjocka snötäcket. Känna snoret frysa i näsan, minusgraderna sticka i kinderna och hakan, skida på som en vanvettig tills svetten rinner innanför understället och jag skidar hemåt igen. Kanske är det helt enkelt min gamla instängdhet som gör sig påmind igen? Den här vantrivseln med all trafik, alla människor, betong istället för jord, tegel istället för trä, lyktstolpar istället för trädkronor. Suset från stora farleder istället för knäppande tystnad och sus i tusen och åter tusen trädtoppar. Ja, vem väljer det?



Idag har jag skrivit om landet, lugn, snö, skidor, plugga och Chalmers.

21 jular har jag upplevt. 21 adventskalendrar. Är nu inne på nummer 22. Gyllene Knorren bådar gott, måste jag säga. Trots att den förvisso är lite sådär barnsligt larvigt överdriven (och nästan för färglad) ibland, så är jag ändå nyfiken på nästa avsnitt så fort man kommer till eftertexterna. När man tittar på Hotell Gyllene Knorren är det ändå inte utan att man känner igen sig lite, då menar jag konceptet "Familj från stan flyttar ut till orimligt flott hus på landet". Jag tänker såklart på Mysteriet på Greveholm.

 

 

Idag har jag skrivit om Mysteriet på Greveholm, Hotell Gyllene Knorren, adventskalendrar, jul.

Noch mehr tentaplugg gäller. Alla julklappar köpta, alldeles för många Chai-Latte på J.A. Pripps (kårhusets bar/fik) köpta och urdruckna. En tenta gjord, nästa i annalkande.

Jag sitter i läsesalen på Chalmers Bibliotek. Det är tyst, ljust, avskärmat men samtidigt luftigt, och alldeles... alldeles... underbart.

HUJEDA MIG! Det känns som att jag pluggar non-stop, men det gör jag verkligen inte. Jag pluggar, äter och sover. Och sen så försvinner det massa tid i någon sorts gråzon som består av fika, break downs och nötknäckarmys hemma i soffan. Nu har jag varit hos mor och far i helgen och då måste lite tid läggas åt att skotta och åka skidor också. Och rota i gamla lådor i förråden för att se vad som finns där. Ja, i helgen har verkligen inte mycket blivit gjort, men jag tror i alla fall att jag kommer återvända till Chalmers utvilad och redo för en veckas intensivt pluggande. Sure hope so, för på lördag är det Java-tenta! Herregud...