Lite mera...

Så länge jag kan minnas drabbas jag regelbundet av insikten att livet rinner ur händerna på mig, sipprar bort mellan fingrarna för att aldrig mer komma tillbaka. Eller kanske snarare ungdomen. Min kropp är som starkast, min hy som vackrast, valmöjligheterna som störst, just precis nu. Det är nu jag ska skapa alla minnen jag tänker tillbaka på när jag har en gammal trött kropp som helst sitter i en skön fåtölj med en filt över knäna. Jag ska bygga ett stort fotoalbum med foton där jag ser ung, stark, och vaken ut - ja så som jag känner mig för det mesta! Jag tror ändå det är en ganska bra livsfilosofi, Carpe Diem och andra ord som står stavade längs väggarna med betongbokstäver i shabby chick-hem. Om jag blir gammal och sjuk när jag blir äldre vill jag vara förvissad om att jag använde kroppen till fullo när jag ändå kunde. Den här texten säger en del. Du har säkert hört den på radio nån gång runt millenieskiftet.

Det är inte så jäkla konstigt att jag får dåligt samvete över att jag stannar hemma en fredagkväll och pluggar över en skål popcorn, när det är så sjukt mycket annat jag ska hinna med i denna högsäsong av liv. Men vem vet, kanske är det de här kvällarna jag nostalgiskt suckar över när jag har pluggat klart någon gång i framtiden?