Kanna efter kanna
Kung Bore håller oss ännu i sina klor av istappar, och det känns bra. Flingor stora som enkronor, vissa som femkronor, dalar ner i en härligt snabb men dalande stil utanför fönstret. Runt knuten på huset, från passagen mellan vårt hus och grannhuset, fullkomligt rasar snön in nästan vågrätt och lägg sig i lätta sjok på tak, trappor och räcken. Det slog mig idag att jag inte har sett gräs på hela året, som ändå har hunnit löpa nästan två månader ut. Vi den här tiden brukar snödropparna blomma, och jag hoppas att de inte ska ha blommat över till min födelsedag. Enligt SMHI kommer snön bli till regn ikväll, och mera regn komma skall. Så idag ska jag lufsa i snön ordentligt, och andas in varenda snöflinga och lagra riktigt djupt i minnet hur mycket snö det var den här vintern, jämföra det med kommande vintrar och säga att ingen vinter var lika snöig som denna.
Dagarna går men det känns som att jag står kvar. Jag har tröttnat på P1 och nyheterna, jag har inte hunnit med det som hände igår, idag, nyss, nu och kan inte ta in mer. Jag lyssnar på Nocturne med Sven-Bertil Taube och tänker på Äppelkriget, lyssnar på Lindeman, vill se Den enfaldige mördaren och lyssna på Monica Zetterlund. Men jag har inte gjort annat än att lyssna på Zetterlund den här vintern och blir snart knäpp om jag fortsätter.
Det blev ändå Zetterlund. En kanna te på det, och så fick jag lite gjort med Arvika. Och blev oerhört kissenödig. Tvätten upphängd och klar. Lite Hemma Hos med Kjell Alinge och Janne Anrell, men jag fattade inte riktigt grejen.
En gammal Lindeman:
Vad håller man på med?
Händelsefattigt, det är tråkigt det. Jag har lätt för att slöa i soffan en dag, men jag har svårt för att ha ett händelsefattigt liv. Ändå slutar det alltid så här. Det ena erbjudandet efter det andra dyker upp, jag tackar ja, ja, ja och tänker "Shit, det här var ju ingenting!" Tills dagen kommer, den dagen som alltid kommer. Dagen då jag känner att Näe, nu vill jag bara ha tid för Daniel och ha tid att sy, ha tid att gräva ner mig i studierna, ha tid att andas tio andetag utan att tänka på tusen plikter. Därför har jag nu på riktigt bestämt.
Det här är sista året jag gör Arvika. Jag ska göra det, jag ska toppa det och sen ska jag gå därifrån och aldrig mera grubbla över det. Då jag lämnar det bakom mig ska jag känna paniken rinna av mig och känna mig så levande som jag bara gör då och sen ska jag hitta kraft och utmaningar i alla de där vardagliga tingen istället. Baka godare bröd än någonsin, diska när jag lovat det och ha ett underbart liv med Daniel.
På sätt och vis kan jag bli arg också. Ingen har styrt mig särskilt mycket i min liv, jag har växt upp med ganska fria tyglar och fått göra det som jag känner är rätt. Men jag kan å andra sidan bli så arg för att ingen hejdade mig ibland. Mamma vet att mitt minne helt enkelt blev uruselt, jag kom inte ens ihåg de saker jag verkligen brydde mig om. Allt försvann i en grå sörja av nu, sen, då och allt var skit samma. Inga känslor fanns, och jag är rädd att halka ner där igen. Jag vet att jag har fått sämre minne det senaste, den där bekanta känslan av konstant huvudvärk som letar sig ner i nacken, axlarna och bröstkorgen smyger sig på igen. Men det är okej. För jag är 20, klarar det, och i september är det över.
Sommar, sommar... sommar?
Göteborg är insnöat ja, just det. Flera decimeter snö, endast 4 spårvagnsnummer går i stan och det är lögn att ta sig någonstans. Nu är första stunden på dagar då solen gassar istället för att snön vräker ner, och jag måste säga: Det är fantastiskt utomhus! Allt blir beslöjat och mjukt under snön, helt fantastiskt.
En toast ligger smörgåsgrillen, Monica Zetterlunds låtar spelas igenom på spotify (guldkornan sparas i spellistor) och när jag vände på huvudet lite för snabbt förut i köket fick jag en underlig förnimmelse av dagg, luft fylld med doften av solsken och vattenmelon som smälter i munnen. Jag är inte den som alltid längtar till nästa årstid, jag är väldigt nöjd med hur naturen har ordnat det med årstiderna. Men åh, vad jag längtade efter sommarkvällar på solvarma klippor eller gräsmattor, lukten av solbränd hud och vinden i håret. Sådär lagom varmt, koftan på och lite gåshud på benen när brisen kyler. Lugnet, stillheten, bristen på plikten. Jag längtar så otroligt till september, när allt är över och ett nytt skolår börjar. Jag längtar till augutsin, och RePen när de nya studenterna ska välkomnas till fysikprogrammet. Underbart!
