Min gitarr

En sak jag älskar med att spela instrument är att man liksom äts upp så totalt av det. För det första är det ju förbannat skoj när saker låter. Om jag trycker här, och drar lite här, så låter det så här. Men om jag testar att flytta fingret lite så här då? Då låter det helt annorlunda! Det är precis lika skoj som när man var barn, en av de få saker som fortsätter att vara barnsligt roliga. För det andra är det ganska klurigt att få till precis rätt ljud på de flesta instrument. Det kräver precision och fokus. Jag kan sitta i en halvtimma och försöka få till rätt glid över gitarrhalsen. Ibland tar det många timmar att få fingrarna att förstå det som hjärnan förstår. Men när man väl får kropp och tanke i synk - vilken lycka!

Just nu håller jag på och tragglar in Here Comes The Sun från en tabulatur jag skrev ut från internet när jag var fjorton. Då var den mig övermäktig, men nu några år senare - fast jag knappt spelat gitarr sen dess! - plinkade jag mig fram i den vid första läsningen. Det, mina vänner, det är en bättre känsla än alla godkända tentor i världen.

Dagens låttips: Min Gitarr - Sven Ingvars

Höstvisa

Skynda dig älskade,
skynda att älska.
Dagarna mörknar
minut för minut.
Tänd våra ljus,
det är nära till natten.
Snart är den blommande sommar'n slut.

Fram till rätt nyligen var den enda versionen av den här låten som jag hört en sliskig Ainbusk-variant som frekvent rullat i TV4as reklampauser. Den var som ett koncentrat av CARPE DIEM-bokstäver i betong på en vit vägg och små shabby chicka änglafigurer, och gav mig nästan rent fysiska kväljningar. Men så fick jag höra Nannie Porres sjunga Höstvisa, och jag hörde texten ordentligt för första gången. Det var som balsam för hörselgångarna det.

That lucky old sun

Idag lyssnar jag på Aretha Franklin. Vilken röst, vilken kvinna! Jag kan bara inte låta bli att undra: vad hade hänt med Aretha Franklin idag? Hur många artister ser man med hennes vackra, breda näsa, eller de fylliga men oplutiga läpparna? Och ögonen, hade hon inte ansetts ha för stora ringar under dem?

Missförstå mig inte, jag tycker att Aretha är en otroligt vacker kvinna! Men tänk om det finns fler röster som hennes, i kroppar som inte stämmer överens med musikindustrins ideal? Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur utseendefixeringen begränsar människor.


Don't fucking tell me what to do

Här va. Här var vi Robyn igen. När tjugohundratalets pest (ångesten över att ha preseterat fel eller kasst eller ångesten över rädlsan för att man är dum i huvudet) kommer över mig är Robyn mitt kamomill i teet. Så gött! Nu lämnar jag Göteborg till förmån för landsbygden, med nollmodul och intromatte i resväskan.

Big Sur

Förresten, såhär tio minuter in på lördagsdygnet passar väl ingenting bättre än en gammal hjärtevän som hängt med sen tidiga tonåren, om inte tidigare än så. Well, i give to you: Big Sur genom the Thrills!

Klicka på bilden för att hamna på videon på Youtube.


Hirasawa

Javisst, Maia Hirasawa. En av de svenska kvinnliga sångerskorna har stört mig absolut mest på de senaste åren. Jag kan inte hantera hur vokalerna låter som runda bollar som rullar ut ur munnen ur henne i "And I Found This Boy" och hon har säkerligen sått några frön till argrynkor i min panna när hon hamnat i lurarna där i storköksdisken, där jag inte kan byta radiokanal. Men så, på digilistan dök en trevlig sång fram. South Again. Har du spotify, så lyssna. Dina öron kommer tacka dig.

Och äntligen kan jag få inre ro. Äntligen kan mitt hjärta få njuta av hennes röst så som det lät när hon reste landet runt med Annika Norlin (som då bara var Hello Saferide). At the Top of the Hill. Även den så som jag vill ha det. Finally sitter västkustensoundet som en stor stämpel på även denna unga dam. Tack, Maia.

What's My Age Again?

Den manliga hälften sitter och svettas i den sal i den skola där han tidigare lätt som en plätt gjort sina matteprov. Det kallas högskoleprov, och jag gör det inte i år. Åtminstone inte den första halvan av året. Det känns meningslöst när jag knappt hinner läsa eller lära mig smarta ord, och därför kommer förbättra mig noll procent. Det känns helt okej att inte göra det, och nästan som en befrielse att inte öka mina chanser till läkarlinjen. Av det utläser jag att det finns två möjligheter:
1. Jag är slapp i hjärnan, och har blivit så smått apatisk av min lite ångestladdade framtidsvision.
2. Min stress och press har äntligen tinats upp av vårsolen. Jag finner mig själv och börjar känna mig lika lycklig som i Berlin.

Erinrar mig nu, att förra året var det likadant. Jag körde totalt i bott på alla plan, inte minst det emotionella. Vid påsk satt jag mest och stirrade, gick ut och gick för att känna på solen, tvättade för att det kändes skönt där nere i källaren med P1 i bakgrunden och tvättmedelslukt i näsan. Sen sa det bara pling! och så levde livet igen. Vårdepression? Som Olga, i Tre trappor upp med hiss har, men då var det mest magiskt och spännande.

Som alltid vid Danis dator lyssnar jag på Blink 182, jag borde verkligen köpa hem lite skivor till mig. Det är nästan lite läskigt vilken lugn känsla som sprider sig i mig när jag lyssnar på dem. Ida K för tre år sedan hade strypt mig om jag berättade för henne att Blink 182 är det bästa som hänt mig musikaliskt. Det skulle jag för övrigt aldrig berätta, det är ingenting jag står för. Enda anledningen att jag kan skriva det här är att ingen läser min blogg. Rätt skönt att veta.

Från mig ensam, till min syster, den enda bloggläsaren: ett naket Blink 182 från Spring Brake någongång, någonstans. What a feeling!
<

Min hjälte Camilla

Det finns en låt som tar mig till himmelen. Min Ipod har få låtar som spelats på Rix FM eller Megapol, men det finns ett undantag.

Minns ni 2001? Jag gick i sexan, nej femman måste det ha varit, Spider-man skulle komma på bio och jag minns det mesta som majljumma vindar bakom skolmatsalen. I min klass hade vi upptäckt att kyssas inte var samma sak som att pussas, och att händer kunde annat än att slåss med pinnar. Jag minns hur killarnas olika baggyjeans från JC's barnavdelning kändes mot mina handflator, och hur kinder täckta med taffligt rakade skäggfjun var stickigare än de såg ut. På den tiden kunde man fortfarande få ett diplom samt en paprika med tandpetarspetsade godisar om man vågade dansa tryckare med någon. Det var jag och Camilla som stod på toppen av världen, med ett enormt klot av möjligheter under fötterna. Vi hade tunna, genomskinliga t-shirtar med tryckta asiatiska mönster ovanpå bäbisrosa linnen och behåar med Nalle Puh-tryck och skrynkliga kupor. JC was king. Me and Camilla were queens.

Man lyssnade på NRJ. Jag och Camilla lyssnade på Chad Kroegers "Hero" och njöt av livet, sommaren och kärlekar som komma skulle. Spider-man såg jag aldrig på bio. Jag hade världens bästa sommar utan jobb och solade på garagetaket med Camilla.

När jag söker på youtube och hittar en video med ett rätt fjantigt band som står på ett hustak (kliché!) och spelar min absoluta hjärtelåt och försöker se hårda ut medan Spider-man hoppar runt mellan skyskraporna (vackert ord), då går någonting nästan sönder i mig. Min och Camillas sommarljumma sång som en försmak på livets, och kärlekens sötma och svidande gaddar blir någon kommersiell skit som matchar en världslig (om än bra) film.

Men du. Lyssna på låten och känn vindarna i maj blåsa i håret och ge dig gåshud på armarna. Försök minnas hur det var att se ner i det stup man stod och tvekade vid i början av tonåren, men sen kastade sig ut i, bort från mammas famn.

Se det som ett kärt minne av Camilla som dog 18 juni 2007, den första riktiga dagen på sommarlovet. Camilla som visst fick uppleva kärlek, men inte tillräckligt länge. Min kära, fina, lilla Camilla, som jag knappt pratat med sedan jag började högstadiet. Som sa pilun istället för lupin. Jag ska lägga piluner vid rälsen, i år igen. Hur ont det än gör. Det lovar jag.


Dagens: Bonnie Tyler

Jag blickade som alla söndagar lite förstrött på Nip/Tuck, och dagen till ära hade musikläggarna valt att ha med Total Eclipse of the Heart, med Bonnie Tyler. En av världens bästa låtar, som bokstavligt talat får mig att bli blind för omvärlden och bara tänka mig in i någon konstig scen där jag ligger på en divan, hårdpermanentad i åttiotalsdress (blekt citron/cremegul med breda axlar, kort midja och potentiell kameltå). I den annars helt svarta bakgrunden (jag och divanen är upplysta med en klassisk spotlight av cabaré-typ) tonas någon Tom Cruise-liknande kille in och sjunger den mörkare stämman. När jag tänker efter, är jag nog tjejen i Cocktail.

Då så, dagens låt:

RSS 2.0