Min hjälte Camilla
Det finns en låt som tar mig till himmelen. Min Ipod har få låtar som spelats på Rix FM eller Megapol, men det finns ett undantag.
Minns ni 2001? Jag gick i sexan, nej femman måste det ha varit, Spider-man skulle komma på bio och jag minns det mesta som majljumma vindar bakom skolmatsalen. I min klass hade vi upptäckt att kyssas inte var samma sak som att pussas, och att händer kunde annat än att slåss med pinnar. Jag minns hur killarnas olika baggyjeans från JC's barnavdelning kändes mot mina handflator, och hur kinder täckta med taffligt rakade skäggfjun var stickigare än de såg ut. På den tiden kunde man fortfarande få ett diplom samt en paprika med tandpetarspetsade godisar om man vågade dansa tryckare med någon. Det var jag och Camilla som stod på toppen av världen, med ett enormt klot av möjligheter under fötterna. Vi hade tunna, genomskinliga t-shirtar med tryckta asiatiska mönster ovanpå bäbisrosa linnen och behåar med Nalle Puh-tryck och skrynkliga kupor. JC was king. Me and Camilla were queens.
Man lyssnade på NRJ. Jag och Camilla lyssnade på Chad Kroegers "Hero" och njöt av livet, sommaren och kärlekar som komma skulle. Spider-man såg jag aldrig på bio. Jag hade världens bästa sommar utan jobb och solade på garagetaket med Camilla.
När jag söker på youtube och hittar en video med ett rätt fjantigt band som står på ett hustak (kliché!) och spelar min absoluta hjärtelåt och försöker se hårda ut medan Spider-man hoppar runt mellan skyskraporna (vackert ord), då går någonting nästan sönder i mig. Min och Camillas sommarljumma sång som en försmak på livets, och kärlekens sötma och svidande gaddar blir någon kommersiell skit som matchar en världslig (om än bra) film.
Men du. Lyssna på låten och känn vindarna i maj blåsa i håret och ge dig gåshud på armarna. Försök minnas hur det var att se ner i det stup man stod och tvekade vid i början av tonåren, men sen kastade sig ut i, bort från mammas famn.
Se det som ett kärt minne av Camilla som dog 18 juni 2007, den första riktiga dagen på sommarlovet. Camilla som visst fick uppleva kärlek, men inte tillräckligt länge. Min kära, fina, lilla Camilla, som jag knappt pratat med sedan jag började högstadiet. Som sa pilun istället för lupin. Jag ska lägga piluner vid rälsen, i år igen. Hur ont det än gör. Det lovar jag.
Minns ni 2001? Jag gick i sexan, nej femman måste det ha varit, Spider-man skulle komma på bio och jag minns det mesta som majljumma vindar bakom skolmatsalen. I min klass hade vi upptäckt att kyssas inte var samma sak som att pussas, och att händer kunde annat än att slåss med pinnar. Jag minns hur killarnas olika baggyjeans från JC's barnavdelning kändes mot mina handflator, och hur kinder täckta med taffligt rakade skäggfjun var stickigare än de såg ut. På den tiden kunde man fortfarande få ett diplom samt en paprika med tandpetarspetsade godisar om man vågade dansa tryckare med någon. Det var jag och Camilla som stod på toppen av världen, med ett enormt klot av möjligheter under fötterna. Vi hade tunna, genomskinliga t-shirtar med tryckta asiatiska mönster ovanpå bäbisrosa linnen och behåar med Nalle Puh-tryck och skrynkliga kupor. JC was king. Me and Camilla were queens.
Man lyssnade på NRJ. Jag och Camilla lyssnade på Chad Kroegers "Hero" och njöt av livet, sommaren och kärlekar som komma skulle. Spider-man såg jag aldrig på bio. Jag hade världens bästa sommar utan jobb och solade på garagetaket med Camilla.
När jag söker på youtube och hittar en video med ett rätt fjantigt band som står på ett hustak (kliché!) och spelar min absoluta hjärtelåt och försöker se hårda ut medan Spider-man hoppar runt mellan skyskraporna (vackert ord), då går någonting nästan sönder i mig. Min och Camillas sommarljumma sång som en försmak på livets, och kärlekens sötma och svidande gaddar blir någon kommersiell skit som matchar en världslig (om än bra) film.
Men du. Lyssna på låten och känn vindarna i maj blåsa i håret och ge dig gåshud på armarna. Försök minnas hur det var att se ner i det stup man stod och tvekade vid i början av tonåren, men sen kastade sig ut i, bort från mammas famn.
Se det som ett kärt minne av Camilla som dog 18 juni 2007, den första riktiga dagen på sommarlovet. Camilla som visst fick uppleva kärlek, men inte tillräckligt länge. Min kära, fina, lilla Camilla, som jag knappt pratat med sedan jag började högstadiet. Som sa pilun istället för lupin. Jag ska lägga piluner vid rälsen, i år igen. Hur ont det än gör. Det lovar jag.
Kommentarer
Postat av: Emmis
Jag blir alldeles ledsen i ögat. Det låter så vackert och smärtsamt och jag minns ingenting från den tiden, varken när jag gick i femman eller när du gjorde det. Bara en svag aning av svart fult risigt hår och svullna ögon (klyschigt kanske men sant).
Trackback
