Lite mera...

- Har man ett paket havregryn behöver man aldrig mer köpa torrschampo.

- Hudkräm är bättre på kroppen än i tangentbordet.

- Den som väntar på sin sambo väntar alltid förgäves, åtminstone här, den här veckan.

- En god bok slår Wordfeud med hästlängder.

Idag lyssnar jag på Aretha Franklin. Vilken röst, vilken kvinna! Jag kan bara inte låta bli att undra: vad hade hänt med Aretha Franklin idag? Hur många artister ser man med hennes vackra, breda näsa, eller de fylliga men oplutiga läpparna? Och ögonen, hade hon inte ansetts ha för stora ringar under dem?

Missförstå mig inte, jag tycker att Aretha är en otroligt vacker kvinna! Men tänk om det finns fler röster som hennes, i kroppar som inte stämmer överens med musikindustrins ideal? Jag blir så ledsen när jag tänker på det, hur utseendefixeringen begränsar människor.

En fin grej med att plugga är de oregelbundna tiderna. Idag var det sovmorgon till exempel, och det var inget dåligt uppvaknande man fick. Morgonsolen som sken mellan tallgrenarna ritade ett fint möster på persiennerna och ute i köket satt Daniel och åt frukost.

Från sängen ser man dessutom vår finfina byrå. Den stod vit och ny i barnrummet hemma när vi var små och hade hunnit bli ganska dassig när vi tog över den och bestämde oss för att måla den blåbärsblå. Knopparna kommer från Ikea, men jag är sugen på att byta ut dem till någonting lite stilfullare. Den lilla träbyrån ovanpå den blå kommer från Daniels morföräldrars butik de hade för länge sen, och den har rymt massor med sytråd i olika färger. Nu rymmer den allt mitt smink, som ju ofta är platt och passar perfekt! Visst är det härligt med unika möbler?

När jag var liten hatade jag när mamma sa att någonting var vackert. Jag blev generad och kände mig besvärad, för i mina ögon betydde vackert något så överjordiskt vackert, nästan sensuellt och lite privat. I mina öron låter vacker ungefär som kurvan över en amorbåge, förförande men som sagt, lite privat. Men nu har jag hittat några få saker i livet som verkligen är vackra. Daniels ansikte, musik och naturen. Gudars skymning, vad jag älskar naturen. Formen på ett björklöv, himlens oändliga utsträckning eller ett böljande landskap. Naturen är vacker på mikroskopisk som väl som astronomisk nivå. Det enda som är vackert alltigenom, i alla sina stadier, måste ändå vara naturen. Oavsett hur vackra tavlor som målas eller arkitektoniska mästerverk som byggs bräcker ingenting en höstfärgad åkers alla dimensioner.

Därför är det så underbart att åka tåg. Mellan stationerna finns ofta ingen bebyggelse alls, och inte heller särskilt mycket friluftsliv. Ofta är det bara ren, skär natur som fullkomligen störtar förbi min omättliga kropp, och det mina vänner, det är balsam för själen. För sen när jag kliver av tåget, då vet jag att det bara är en liten bilfärd kvar, och sen är jag på landet. Mitt i naturen. Jag skriver ordet en gång till: naturen. Känn på det.

Genom Ebbas blogg snubblade jag över en julblogg! Tänk bara, vilken grej! Det passar mig som verkligen, ja, verkligen älskar julen. Se bara här, när hon har nosat upp två norrmän som stickar julgranskulor. Det är ju bara helt fantastiskt. Nu vet jag vad jag ska syssla med i väntan på julen i alla fall: Jo, sticka julgranskulor, läsa julblogg och lyssna på nästan-jul-musik.

Svärmor skickade med pappa härliga, rosa höstäpplen när han var här i helgen. De bor ju i samma stad, mina och Daniels föräldrar. Som en extra bonus skickade hon dessutom med två stora flaskor med sin hemmagjorda äppeljuice, alldeles mustig och... äpplig! Bättre än finaste champagne, så det så.

Igår erkände jag officiellt för mig själv att de närmaste månaderna inte kommer vara annat än en enda lång uppvärmning inför advent. Det ska drickas te, lagas värmande grytor och bakas bröd i väntan på ljusstakar, granris och jul, jul, jul. I flytten dök det upp enstaka julpynt som har fått fortsätta stå framme och påminna mig om att det inte är långt kvar nu!

För att stilla min (smått vansinniga) längtan började jag lyssnade på halvjuliga låtar igår, som Greensleeves, diverse gospel (typ Mahalia Jackson) och nunnornas körsång från Sound of Music. Det hjälpte. Lite. Men vette fasen om det inte är dags för en riktigt juligt kryddad kopp varm choklad. Och kanske lite glitter. Kanske lite grand.

Jag erkänner härmed att jag inte lyckats uppfylla en enda punkt på listan nedan. Andra, bättre alternativ, dök helt enkelt upp. Det jag ville säga egentligen i det här inlägget är att jag såg Niceville på bio igår med mina fina vänner Julia och Frida. Daniel anslöt också och satt och halvsov i biofåtöljen bredvid. Filmen var så fin och jag önskar att fler ser den. En perfekt film att se en höststormig dag när man söker skydd från regnet inne i biosalongen, och efter besöket ska man allra helst sätta sig på ett fik med något varmt att dricka och diskutera filmen. För jisses, jag hade kunnat prata om den ett tag. Den har inte lämnat mig på hela dan. Det var lite skönt med en film som nästan uteslutande handlade om kvinnor. Ja, det var dagens filmtips det!

Kvällarna och nätterna den här veckan har jag och hunden varit ensamma hemma. Daniel har övervakat brobyggare för fulla muggar och kommit nedkrypande under täcket först när jag redan har somnat. Men jag klagar inte, jag tycker det är rätt skönt att vara ensam hemma ibland. Man kan koka stora koppar te, sätta sig i godan ro och plugga eller läsa en god bok ostörd, hur länge man vill. När man har såhär stora ytor som vi har nu också tycker jag det är så skönt att strosa runt i lägenheten och titta på allt. Vad är fint, vad kan bli bättre, blir det mysigare om man flyttar den här grejen dit och så håller jag på i oändlighet! Sen när jag känner mig nöjd sätter jag mig i soffan, kökssoffan eller så slänger jag mig i sängen med ett stort Ahhhh... och gärna en Chai Latte i handen. Jag bara njuter av att det är ett hem. Mitt hem, Daniels hem, vårt hem. Ett hem dit mina vänner kommer och äter mat med oss eller slappar i soffan. Ett sånt där hem jag längtar hem till, och där var enda liten pryl har en historia som jag känner till. Så väldigt mycket mitt.

+ Baka fillimpa

+ Lyssna på Spanarna och På Minuten

+ Göra äppelmos och äppelkonfekt

+ Läsa kokböcker över en kopp varm choklad

+ Äta en ostsmörgås

+ Lägg mig tidigt och läsa Mästaren och Margarita

Håll tummarna för att jag kan få kryssa av åtminstone någon av punkterna!

Lördagen var effektiv och ovanligt full med skratt för att vara en flängig lördag. Pappa kom med bilen och vi hade kosan styrd mot Hovås där vi skulle åka och hämta lite möbler från Iris hus och träffa släkten. Jag skämdes lite över hur mycket möbler jag ville ha, men hej, jag flyttade faktiskt nyss till en lägenhet som är dubbelt så stor som den förra. Många spännande grejer jag hämtade ska jag visa när jag har dragit nya elsladdar i dem (japp, så händig är jag), andra när de kommit på rätt plats och en av dem ska jag visa nu!

Hur glad blev jag när jag hittade ett jättefint string-bord som förvisso var förjäkla skitfult på ovansidan, men metallen var i perfekt skick på? Jo, överväldigande glad skulle jag vilja påstå. Det fick följa med hem och efter lite öm kärlek och MP52 var det ett väldigt lyckligt och vackert bord som fick ta plats i soffhörnan istället för det alldeles för stora gamla soffbordet. Till min stora glädje var Daniel lika begeistrad som jag och nu sitter vi mest jublandes i soffan och tittar på det nya soffbordet.

Efter en några timmar i Iris hus var pappa snäll och körde mig och min syster till Ikea för att köpa tyg till kökssoffan. Jag är kräktrött på Ikea och alla deras smarta lösningar, så det har verkligen funnits en medveten tanke att inte fylla hela den nya lägenheten med prylar därifrån. Men, nu hittade vi ju inget annat! Jag har zickzackat tyget och nu ska det ner i tvättstugen så vi kan tvätta ur det värsta av de kemikalierester som ofta finns i textilier.

Världens bästa kille har organiserat en stor brobyggartävling på samhällsplaneringssektionen på Chalmers. Idag gick finalen av stapeln och alla team som hade varit med och byggd en bro fick montera den över A-dammen utanför arkitekthuset. Kul fakta om A-dammen: enligt rykten är den byggd för att kyla ner datorerna på Chalmers på den tiden när det fanns ett fåtal jättedatorer som stod under jord och genererade massor av värme. Jag har även badat i den här dammen tillsammans med ett gäng nakna, men helkroppsmålade Chalmerister. Nå, slut med kul fakta. Världens bästa Daniel och hans vänner som organiserade den här veckans brobyggartävling är antagligen världens duktigaste. Det är bara de slitiga brobyggarna som skulle kunna tävla om den titeln, för vilket arbete de har lagt ner! Vilka fantastiska broar de har byggt på två dagar!

Nu skiter jag i duktigheten. Fredagsföreläsningarna nu innan lunch byts mot långfrukost i soffan och en anställningsintervju (!) på Mölndals sjukhus. Se där ja. Man måste ju fira helgen på något sätt.

De gjorde det. De avrättade Troy Davis tidigt imorses. Då hade han legat fastspänd på bänken där han skulle sluta sitt liv i fyra timmar och väntat på besked om huruvida hans mål skulle tas upp igen. Majoriteten av de vittnen som var anledningen till att han låg på den där bänken har nämligen tagit tillbaka sina vittnesmål. Så mycket annan bevisning än vittnena fanns inte direkt.

Det var den nyheten jag hörde direkt när klockradion slog på, och jag ville bara somna om. Jag kan inte förså dödsstraffsförespråkare. Hur kan man känna så mycket hat att man överlagt och kallsinnigt väljer att vissa människor inte är värdiga ett liv längre? Hur kan man känna sig så förvissad om att man vet bäst och har rätt när så mycket står på spel.

Nä, när jag vaknar upp till sådana här nyheter, då undrar jag faktiskt om jag inte är för god för den här världen.

Alla som pluggar på högskola vet nog ungefär hur det känns att vänta på ett tentaresultat. Ibland känns det förjäkla bra och man hoppas på högsta betyg, och är mest orolig för att att det blir en trea istället för en femma. Ibland vet man att det har skitit sig totalt och väntar med fasa på känslan av ett stort, hårt U som står där och glor - misslyckandet. Ibland kanske man inte oroar sig alls och är bergsäker på alla rätt, men det har i alla fall aldrig hänt mig.

Hemmalunch är fint, speciellt när det ingår siesta. En trött syster och en sprallig regnbågshund passade på att låna vårt sovrum för en timmes snark idag på lunchen. Jag var inte lite avundsjuk när jag gick iväg på föreläsning i regnet (väl påbylsad!) och de låg kvar i lägenheten alldeles nedmysta. Så fuskigt!

Göteborg har gått bärsärk de senaste veckorna, vädermässigt. Minst en gång om dagen kommer det en regnskur som i intensivitet motsvarar en dusch ungefär, fast såklart iskall. Helst kommer denna tvångshygieniska åtgärd från en klarblå himmel och man hinner inte ens tänka "regnställ" innan man huttrande och drypande plaskar fram i dyngsura kläder. Igår lyckades jag tamja in en sån dusch mellan gymmet och matbutiken. Huh, vad hemskt det var att hasa runt som vore jag Morran och sprida ett kallt och blött spår bakom mig i mjölkdisken.

För att badda såren min själ ådrog sig där i kylan hinkar jag lingon- och blåbärsrooibos-te till Verdis Rekviem idag, och jag har plockat fram vintertäcket till sängen. Jag kommer inte lämna huset utan regnställ över varenda bit av min lekamen, jag kommer vira in mig i yllesjalar och mamelucker upp till armhålan, ja jag stannar hemma för gott om det är det som krävs. En enda dag utan huttrande väta, det är allt jag ber om. Snälla?

Dagen går i telefonens tecken. Jag ringer, ringer, ringer för att en liten ynklig åkomma jag har står i vägen för mina studier och studieresultaten blir därefter. Jag har ett ganska litet problem som förhoppningsvis redan är löst, men jag tänker på alla som har större problem och fler samtal att ringa, och fler telefonköer att stå i. Nåväl, nu är ringandet klart och jag kan återgå till att koka majskolvar på heltid. Det är för jäkla gött med majskolvar om hösten, that's fo sho.

Äntligen har jag köpt ett rött läppstift! 100 år efter alla andra ungefär, men vad gör det när det är så jäkla fint? Ett härligt lite höstigare och mörkare blev det. Åh, så bra det känns! Färg nr 22 från Body Shop.

Igår kväll satt jag och fyllade quick fix-gardiner från ikea. Sånna där man limmar upp fållen på istället för att sy. Egentligen försöker jag ju leva efter parollen att nytillverkat alltid ska vara sista utvägen, med en viss bekvämlighets- och "unna sig"-mån. De här gardinerna var en bekväm lösning, men det sved lite när jag och Daniel köpte dem. Om vi egentligen visste vad våra kläder och textilier kostar miljön och de som arbetar med att producera dem tror jag att shoppingen skulle få en rätt otrevlig bismak. Om vi dessutom visste vilken effekt kläderna får på oss när vi bär plagg med kemikalierester skulle vi nog vara lite noggrannare med att tvätta nya kläder, och köpa mer begagnat. Ett par ljusa gardiner borde inte vara svårt att hitta på second hand om man anstränger sig lite, eller så kanske någon jag känner hade kunnat ge mig eller lånat ut ett par. Ändå köpte jag ett par nya på ikea, och det var egoistiskt och slappt. Någon annan har fått betala för att jag ska köpa billiga gardiner, och vår gemensamma jord fick ta stryk. Men ibland kommer den där insikten liksom försent. Man går på autopilot, gör som man alltid har gjort och som man är uppväxt att göra: köper nytt och håller koll på priset så det håller en låg nivå, utan att reflektera över varför det är så billigt. Det är mänskligt, men händer mig mer och mer sällan, vilket är skönt.

Den enda trösten nu är att gjort är gjort och att jag förhoppningsvis kan hålla bättre plånboken i styr i fortsättningen.

Hej, så härligt att gå ute i skogen med en bra jycke och bra kille som sällskap. Rönnbär, höstlöv och regntung luft. Mm.

Kamerabatteriet tog slut men den här bilden beskrev situationen hyfsat.

Helgens plågsamma insikt: glukos och pektin är inte samma sak, även om de står bredvid på varandra i hyllan på Ica. Det fungerar inte särskilt bra att ersätta det ena med det andra. Det vet mitt fina äppelmos på hemmaäpplen som nu antagligen kommer åka i soporna. Varför skulle jag så tvunget göra äppelkonfekt när jag bara kunde ätit de goda äpplena som de var?! Learn by doing, heter det visst. Jag säger bara som Bob Hund:

För bara en liten stund sen cyklade jag och Daniel hemåt genom regniga Göteborg. Vi hade varit på Lorensbergsteatern som ligger ungefär tre minuter ifrån oss och sett på spexet Marie-Curie som sattes upp av Chalmersspexet Bob tillsammans med några vänner . De var så duktiga, och jag blev så inspirerad! Väck med plugget från skrivbordet och fram med symaskinen! Här ska kreativiteten flöda, roaaar!

Måla naglarna med ett lack som matchar din 4-färgspenna. Här Mavalas nummer 167 Cyclades Blue. Ett måste för alla studenter i höst.

Ny lägenhet = inget internet verkar vara veckans sanning. Det genererar inte blogginlägg men ger mig sköna stunder till annat. Exempelvis till en hund med regnbågspäls...

...och bärnstensögon.

Och mest hoppas jag på att packa upp de sista flyttlådorna i helgen och göra äppelkonfekt av äppelmoset jag gjorde för ett par veckor sen. När jag inte promenerar med fina regnbågshunden bland alla brandgula björklöv vill säga.

Åh, så härligt att skratta så man nästan kissar lite i trosan såhär på onsdagskvällen. Inatt somnar jag med ett leende på läpparna, tack vare roligaste och smartaste Nanna.

Det blev ingenting att hänga om halsen i namnsdagspresent. Däremot blev det en trio i nagellack som får mig att tänka på gamla amerikanare, femtio säkerhetsnålar och några hekto kaka att lägga på höfterna. Min fina syster tog med mig ner på stan och vi gick runt i butiker och köpte nödvändigheter som vi båda behövde eftersom vi är nästan lika nyinflyttade. Det var hon som gav presenterna, som jag fick välja själv, och det var så himla fint att sitta på ett fik där vi åt och drack massa smarr tillsammans. Det gjorde mig så glad, en onsdag som denna.

Idag är det 14 september, med andra ord Ida-dagen (ta-da!). Då får man önska sig sånt härnt från fina Karins Konstgrepp:

Bulle i kupa (ah, nu förstår jag varför bröst kallas bulle, man har ju båda i kupa!)

Rosett på kedja.

Men hej kom och hjälp mig så fint. Från och med denna stund kommer jag att känna mig naken till den dag jag får någon av dessa kring min hals.

Idag leker vi modeblogg. Det innebär att man står i en onaturlig, icke-ergonomisk pose och gärna har ett intressant uttryck. Min tolkning följer nedan.

Vad jag i själva verket vill visa upp är min fanastiskt fina klänning som är ett Ebbes Hörna-fynd. När jag köpte den var den bara en enorm (verkligen enorm!) särk utan någon som helst kroppsform och den gick mig till anklarna ungefär. Men jag gillade tyget så mycket så jag köpte hem den för en 50-lapp och sydde några små nyp i midjan, där jag har skärpet, och la upp den nertill genom att göra ett stort men osynligt veck på kjolen (som nämligen inte var enkelt rakt fållad nertill och jag orkade inte sy om det hela). Ett av mina allra bästa fynd får jag nog säga.

Man kan nog säga att söndagen dränerade mig rätt rejält. Igår gick jag runt i en sömnig dimma och mitt dagsverke bestod mest i att spela gitarr, det för första gången på något år. Vilken lycka det var! Jag älskar verkligen vår nya lägenhet som låter mig sitta i den stora, vänliga soffan och se ut över kullarna som omger Göteborg. Det tillför otroligt mycket energi när man känner sig som ett gammalt uttjänt batteri och behöver allt vad energiboost heter. Golvet är riktigt kallt i det här 60-tals-betonghuset, så man får nästan jämt ha raggsockar på sig också. Underbart!

En sen söndagskväll kan det vara riktigt skönt att sätta sig och plugga en smula. Då känns det så härligt att gå till skolan dagen därpå. Dessutom blir det alldeles extra roligt att plugga när man har fått ett eget rum till sånt: Kontoret (eller konjak- och cigarrsalongen som jag föredrar att kalla det i mitt huvud). Jo, ska det vara fint så ska det. Eftersom jag pluggar så pass mycket hemma är det otroligt skönt att kunna sitta vid sitt skrivbord där man slipper höra köksfläkten eller teven genom hörlurarna, och inte behöver se Daniel ila runt i ögonvrån.

Att jag har fått låna min fina systers enorma ek-skrivbord gör ingenting sämre. Det är fullt med saker jag älskar: krukväxter, glittrande pingvinen, några Hello Kitty-figurer och diverse bra saker. Den röda uppslagna boken till exempel är Analys i en variabel, ungefär lika helig för mig som bibeln, koranen och toran för troende. Det jag alltid har lockats av med matte (i alla fall på lite högre nivå) är att det liksom är ett språk att lära sig. Ett språk med en helt unik grammatik och satsbyggnad. Ur den aspekten bli matematiken bara bättre och bättre för varje högskolepoäng. Ett hemligt språk, alltid vackert. Det allra vackraste att det är helt okompromissbart. Du kan inte skriva ungefär rätt, för då förlorar hela uttrycket sitt värde. Rätt ska det vara. Var sak på sin plats, ordning och reda pengar på fredag och så vidare.

Idag var det en jävligt (ja, man får faktiskt skriva så idag) jobbig dag. Oro, tårar, polis, akutmottagningar och slutligen massor med hundgos. Det där sista var inte alls jobbigt, bara härligt. Så härligt att vi kanske behåller en av jyckarna här. Vi får se. Det ska hur som helst bli sjuhelvetes (det får man också skriva) skönt att krypa ner i vår stora, paradisiska säng ikväll. Åh. Snart.

Det här är mina ben. De har varit på fest idag i sina fina strumpbyxor, men sen hängde de med mig hem vid tolvsnåret. Det var först förfest hos mig i stora nya lägenheten, sen cyklade vi fortfort tvärs över stan till Lunden där det var fest hemma hos fina Karin, med massor av god mat. När vi ätit upp allt rullade vi upp till Chalmers och hade mellanfest innan det stora Festu-kalaset i kårhuset som jag hade köat och köpt biljett till. Men när jag väl var på Chalmers så skrek mina hörselgångar av smärta och hela kroppen var alldeles trött. Det var tråkigt, men jag sålde min biljett och åkte hem istället.

Extra tråkigt är det jui att åka hem när man har en bra hårdag och världsbäst lockar i håret. Som är helt medfödda och naturliga! En liten fin ögonfrans längst ut i ögonvrån har jag också. Nästan alldeles för lång för att vara fin, men den är också född sån. Så hej, då får det väl vara så.

När jag kom hem lade jag mig på golvet och kände hur mina öron bara grät. Det var ledsamt, men också naturligt. Nu ligger jag i sängen och tittar på How I Met Your Mother tills jag glömmer bort hur det känns i min kropp. Imorgon får vara en bättre, friskare dag helt enkelt.

Idag var det pizzabullar på schemat. Nollan skulle få lite käk på kvällen och mitt bidrag som fadder blev pizzbullz. En sisådär hur många som helst gjorde jag, men det var härligt att kavla och knåda lite igen. Första gången sen flytten som kaveln åkte fram!

Många, vackra pizzbullz blev det. Härligt jästa under en linnehandduk från armén.

Sen blev jag förkyd igen, drog på mig mina finaste raggsockar med fläta över hälen och kröp upp med knäna under den jättefina klänningen från Daniels morföräldrars butik de hade förr i tiden. Den är hellång i kraftigt tyg och har fina volanger i kjolen. Upptill är det en stor volangkrage som jag brukar gömma in i halsringningen, för den är så distraherande att jag knappt ser vad jag gör. Men fin ändå. Precis som fina senapsstrumporna, på en fin lördag.

Världens finaste vänner, de ringer vid fyratiden en fredag och säger Hej hej, vi handlar mat och kommer och lagar den hos dig nu! och vad gör man då om inte jublar? Det blev en fin fredagskväll med Slappis och Pågen, tusentals filidutter och lite idol. Sen drog vi på overallerna och tittade på lite caps, alltså kapsylspel, på Chalmers. Den fina maten de bjöd på var pasta med pesto, crème fraiche, oliver och feta. Smarr!

Vårt skafferi och kylskåp har inte riktigt hämtat sig efter flytten. För tillfället rymmer de mest hemmagjord sylt, saft och marmelad, och hur gott det än må vara så är det inte riktigt något jag vill äta till lunch. Men se, jag lyckades faktiskt slarva ihop något riktigt gott med det jag hittade:

Efter att ha spanat in den lilla björnen på Kyrkornas Second Hand i Mariestad men lämnat den kvar för någon annan att köpa, så kunde jag inte tänka på annat. Men, jag tog mig i kragen och sprang inte tillbaks och köpte den. När jag sedan ett par veckor senare gick till Kyrkornas för att leta piedestaler är det kanske inte så svårt att gissa vad som stod framställt på ett bord rakt innanför dörren, med sina tomma små svarta ögon vända rätt mot mig. Lilla björnen. Jag slet till mig den och småsprang till kassan. Lilla, lilla björnen. Nu är du min. Nu står du i sovrumsfönstret och jag tittar på dig när jag inte kan sova om natten och när jag vaknar om morgonarna. Förlåt att jag lät dig vänta.

När friskheten kommer jublande är det dags att slänga mjukisdressen i tvätten och dra på sig Friskplagget 3000: jeans. Ingen vettig människa som vill krypa upp i soffan och vara ynklig pallar att ha på sig jeans. Men jag är frisk, ergo bär jag jeans. Och Daniels morfars gamla stickade tröja jag har fått äran att ha i garderoben. Tack tack fina du.

Och när man är sjuk och inte orkar skära grönsaker är det okej att skippa dem. Faktiskt.

Bästa tiden på året är nu. Var man än går har man gula, fina björklöv som singlar ner från ovan och lägger sig över grådassiga asfaltsgator. Min nya väg till skolan är så fin, jag går igenom dungar och klättrar uppför trappor där man knappt ser himlen för askarnas täta kronor. En fin grej med Göteborg är regnet. Det regnar verkligen nästan jämt. Nu när vi bor så högt ser vi regnet komma över bergen och sakta närma sig, för att slutligen börja smattra på rutan. Åh, det är härligt.

Hos mamma och pappa är vinteräpplena klarröda och alldeles fantastiska. Ba' älskart!

Snart ska jag ta tåget hem igen. Susa fram genom fälten och åkrarna och landa i min säng med det gosiga duntäcket i flickrummet med rosor på väggarna. Snusa hundpäls och klafsa runt i blöta skogsmarker. Men tills dess ska jag njuta av regnet från den nya soffan och titta på hur den stora tallen utanför vajar i vinden. En varm mugg honungsvatten och ett kompendium i klassisk fysik. Vad mer kan behövas?

Idag hade vi kvinnlig räknestuga hemma hos mig. Det var fina grejer, med te och muffins. En av tjejerna åt inte sötsaker, men som tur var hittade vi en ananas i ett träd på Chalmers (!) som vi sågade loss och tog med oss hem. Ett himlans konstigt träd var det, det växte bananer, meloner och ananas på det. I små vita snören. Och bredvid trädet lekte ett femtiotal Chalmerister hela havet stormar, utomhus i regnet på Teknologgården. Oj, tänkte vi och gick upp mot Gustaf Dahlén-salen för att ha föreläsning i Komplex Analys. Men, nähä... Gustaf Dahlén-salen fanns inte längre! Istället fanns Mumin Dahlen-salen. Kan det vara Nollan som haft busiga nolluppdrag tro? Hm, konstig onsdag var det. Jag önskar att jag haft kameran med mig. Nu ska jag fortsätta vara småsjuk och äta köttbullar med makaroner.

Idag är jag lite sjuk. Skippade första föreläsningen. Skiter i smink, skiter i att fixa håret. Idag blir det äkta vara så det skriker om'et. Lite finnar, lite tovor, lite ringar under ögonen och orkade armhålor. Dressed for success så att säga.

Så, förlåt Stan. Det var visst så att jag inte klarade av ett distansförhållande. Är du beredd att ge det ett nytt försök? För jag tror att jag börjar bli lite kär i dig.

När mamma och pappa kom hit för att hjälpa till med slutstädningen av förra lägenheten hade de med sig en festlig inflyttningspresent: en hel kasse med äpplen och päron från trädgården där hemma! Wow, tänkte jag, och började äta. Men det gick liksom inte att äta upp en kasse med frukt på så kort tid, så det blev lite mos. Mitt första någonsin, lösa men underbart goda äppelmos. Jag gjorde lite osötat mos också som ska bli en liten spännande grej i veckan när jag fått tag i glykos. Päronen, de fick bli muffins. Jag chansade lite och slängde ihop de här:

Du behöver:

Päron

Kanel

Ingefära

0,5 dl socker

70 g vit choklad

flagad mandel

100 g smör

1,5 dl socker

4 ägg

5 dl vetemjöl

1 tsk bakpulver

~0,5 tsk äkta vanilj eller 1 tsk vaniljsocker

1 dl filmjölk eller mjölk

1. Skär päron i små bitar. Blanda en 0,5 dl socker med kanel och ingefära efter behag. Sätt på ugnen på 200 grader.

2. Rör matfett och socker poröst. Rör sedan häftigt ner ägget, ett i taget.

3. Blanda de torra ingredienserna och rör sedan ner dem i smeten. Häll i (fil)mjölk.

4. Ställ ut muffinsformar i en muffinsplåt. Skär päronen i 2-4 cm stora bitar, hacka cholkaden och lägg lite päron (upp till kanten men ändå med rum för smet) och choklad i varje muffinsform.

5. Klicka ut smeten i formarna och peta lite så att den åker ner mellan bitarna. Strö över sockerblandningen och flagad mandel. Ställ in mitt i ugnen i ca 15 minuter.