Lite mera...

Idag har jag testat att göra egna fiskbiffar! Till det gjorde jag en jättegod örtsås, kokade potatis och brysselkål (guuudars så gott!) och lyxade till det med yttepyttesmå chokladbollar till dessert. I det hela en väldigt fin söndagsmiddag vi skramlade ihop här i hemmets lugna vrå. Jag kommer defenitivt att göra biffarna igen, då med lite spännande variation. Kanske det till och med hamnar ett recept i bloggen någon gång!

Vår sällskapsfisk slapp bli biff. Den behöver mest ligga och se trevlig ut i soffan, och roa oss när vi har tråkigt.

Jag måste bara säga ett stort och fint tack för att ni faktiskt är ett litet gäng som kollar på bloggen varje dag. Det gör det roligare att pyssla ihop inläggen och fotografera bilderna.

Ett litet minus i kanten för att ni nästan aldrig kommenterar (förutom du då Emma), det må väl vara hänt. Men ett litet Hej! är alltid välkommet!

Vad har hänt här? Jo. Jag har för första gången i mitt liv poppat popcorn i kastrull (skoj!), och uppkrupen i soffan slukat desamma tillsammans med Daniel. Vi såg Rosemarys baby, mitt i veckan sådär! Det var vad jag behövde nu.

Den enda nackdelen är att jag sitter och nynnar på sången från Rosemarys baby. Hela tiden.

Hallå världen! Min julkaktus har fått massor med knoppar! Hurra, jag längtar (om möjligt) ännu mer till jul nu.

Ikväll är det diskande Daniel och syster som sitter och pluggar i hörnet som gäller. Då och då piper Daniel som en säl, för blotta trevnadens skull. Nu: kladdkaka. Prima!

När jag åkte hem i fredags åkte jag inte något gammalt skruttigt tåg inte. Nä, mamma åkte ner till Göteborg i sin nya fina bil för att hjälpa mig med städningen av förra lägenheten som nu har fått en köpare. För att jag verkligen skulle orka städa ordentligt hade jag och Daniel laddat med en kakbuffé (som kanske var i sötaste och mastigaste laget när man skulle feja runt i en lägenhet) på ett gammaldags konditori nere på Nordstan. Så fort städningen var klar hämtade vi upp systra mi och svängde på E20 norrut. Efter ett kort stopp på Max i Alingsås där man kunde hoppa hoppborg hur gammal man än var satte jag mig bakom ratten med syrran som co-pilot och mamma som ett barn i baksätet och körde hem oss till det stora vita huset på berget. Jag betvivlar att det finns något som känns lika tryggt som när man kommer hem mitt i natten och möts av två tokglada hundar och en ännu gladare pappa, som slår upp ytterdörren i det halvt nedsläckta huset och vinkar glatt! Fint som snus det. Det är så jag vill att det ska kännas när man kommer hem till mig och Daniel. Hemtrevligt, på riktigt.

- Har man ett paket havregryn behöver man aldrig mer köpa torrschampo.

- Hudkräm är bättre på kroppen än i tangentbordet.

- Den som väntar på sin sambo väntar alltid förgäves, åtminstone här, den här veckan.

- En god bok slår Wordfeud med hästlängder.

När jag var liten hatade jag när mamma sa att någonting var vackert. Jag blev generad och kände mig besvärad, för i mina ögon betydde vackert något så överjordiskt vackert, nästan sensuellt och lite privat. I mina öron låter vacker ungefär som kurvan över en amorbåge, förförande men som sagt, lite privat. Men nu har jag hittat några få saker i livet som verkligen är vackra. Daniels ansikte, musik och naturen. Gudars skymning, vad jag älskar naturen. Formen på ett björklöv, himlens oändliga utsträckning eller ett böljande landskap. Naturen är vacker på mikroskopisk som väl som astronomisk nivå. Det enda som är vackert alltigenom, i alla sina stadier, måste ändå vara naturen. Oavsett hur vackra tavlor som målas eller arkitektoniska mästerverk som byggs bräcker ingenting en höstfärgad åkers alla dimensioner.

Därför är det så underbart att åka tåg. Mellan stationerna finns ofta ingen bebyggelse alls, och inte heller särskilt mycket friluftsliv. Ofta är det bara ren, skär natur som fullkomligen störtar förbi min omättliga kropp, och det mina vänner, det är balsam för själen. För sen när jag kliver av tåget, då vet jag att det bara är en liten bilfärd kvar, och sen är jag på landet. Mitt i naturen. Jag skriver ordet en gång till: naturen. Känn på det.

Genom Ebbas blogg snubblade jag över en julblogg! Tänk bara, vilken grej! Det passar mig som verkligen, ja, verkligen älskar julen. Se bara här, när hon har nosat upp två norrmän som stickar julgranskulor. Det är ju bara helt fantastiskt. Nu vet jag vad jag ska syssla med i väntan på julen i alla fall: Jo, sticka julgranskulor, läsa julblogg och lyssna på nästan-jul-musik.

Igår erkände jag officiellt för mig själv att de närmaste månaderna inte kommer vara annat än en enda lång uppvärmning inför advent. Det ska drickas te, lagas värmande grytor och bakas bröd i väntan på ljusstakar, granris och jul, jul, jul. I flytten dök det upp enstaka julpynt som har fått fortsätta stå framme och påminna mig om att det inte är långt kvar nu!

För att stilla min (smått vansinniga) längtan började jag lyssnade på halvjuliga låtar igår, som Greensleeves, diverse gospel (typ Mahalia Jackson) och nunnornas körsång från Sound of Music. Det hjälpte. Lite. Men vette fasen om det inte är dags för en riktigt juligt kryddad kopp varm choklad. Och kanske lite glitter. Kanske lite grand.

+ Baka fillimpa

+ Lyssna på Spanarna och På Minuten

+ Göra äppelmos och äppelkonfekt

+ Läsa kokböcker över en kopp varm choklad

+ Äta en ostsmörgås

+ Lägg mig tidigt och läsa Mästaren och Margarita

Håll tummarna för att jag kan få kryssa av åtminstone någon av punkterna!

Nu skiter jag i duktigheten. Fredagsföreläsningarna nu innan lunch byts mot långfrukost i soffan och en anställningsintervju (!) på Mölndals sjukhus. Se där ja. Man måste ju fira helgen på något sätt.

De gjorde det. De avrättade Troy Davis tidigt imorses. Då hade han legat fastspänd på bänken där han skulle sluta sitt liv i fyra timmar och väntat på besked om huruvida hans mål skulle tas upp igen. Majoriteten av de vittnen som var anledningen till att han låg på den där bänken har nämligen tagit tillbaka sina vittnesmål. Så mycket annan bevisning än vittnena fanns inte direkt.

Det var den nyheten jag hörde direkt när klockradion slog på, och jag ville bara somna om. Jag kan inte förså dödsstraffsförespråkare. Hur kan man känna så mycket hat att man överlagt och kallsinnigt väljer att vissa människor inte är värdiga ett liv längre? Hur kan man känna sig så förvissad om att man vet bäst och har rätt när så mycket står på spel.

Nä, när jag vaknar upp till sådana här nyheter, då undrar jag faktiskt om jag inte är för god för den här världen.

Göteborg har gått bärsärk de senaste veckorna, vädermässigt. Minst en gång om dagen kommer det en regnskur som i intensivitet motsvarar en dusch ungefär, fast såklart iskall. Helst kommer denna tvångshygieniska åtgärd från en klarblå himmel och man hinner inte ens tänka "regnställ" innan man huttrande och drypande plaskar fram i dyngsura kläder. Igår lyckades jag tamja in en sån dusch mellan gymmet och matbutiken. Huh, vad hemskt det var att hasa runt som vore jag Morran och sprida ett kallt och blött spår bakom mig i mjölkdisken.

För att badda såren min själ ådrog sig där i kylan hinkar jag lingon- och blåbärsrooibos-te till Verdis Rekviem idag, och jag har plockat fram vintertäcket till sängen. Jag kommer inte lämna huset utan regnställ över varenda bit av min lekamen, jag kommer vira in mig i yllesjalar och mamelucker upp till armhålan, ja jag stannar hemma för gott om det är det som krävs. En enda dag utan huttrande väta, det är allt jag ber om. Snälla?

Dagen går i telefonens tecken. Jag ringer, ringer, ringer för att en liten ynklig åkomma jag har står i vägen för mina studier och studieresultaten blir därefter. Jag har ett ganska litet problem som förhoppningsvis redan är löst, men jag tänker på alla som har större problem och fler samtal att ringa, och fler telefonköer att stå i. Nåväl, nu är ringandet klart och jag kan återgå till att koka majskolvar på heltid. Det är för jäkla gött med majskolvar om hösten, that's fo sho.