Naturen, naturligtvis
Många klagar över SJ. Idag gillar jag dem, eftersom mina SJ Prio-poäng tar mig ända hem till berget på fredag. Inte ett öre betalar jag, så då fläskar jag på med X2000. Om biljetterna inte är alltför dyra väljer jag alltid X2000 med plats i tyst kupé. Det finns något saligt över att sitta där i tystnaden och höra suset från tåget när man i obegriplig hastighet störtar fram över fält, genom skogar och längs med sjöar. Ett horisontellt fritt fall, så känns det.
När jag var liten hatade jag när mamma sa att någonting var vackert. Jag blev generad och kände mig besvärad, för i mina ögon betydde vackert något så överjordiskt vackert, nästan sensuellt och lite privat. I mina öron låter vacker ungefär som kurvan över en amorbåge, förförande men som sagt, lite privat. Men nu har jag hittat några få saker i livet som verkligen är vackra. Daniels ansikte, musik och naturen. Gudars skymning, vad jag älskar naturen. Formen på ett björklöv, himlens oändliga utsträckning eller ett böljande landskap. Naturen är vacker på mikroskopisk som väl som astronomisk nivå. Det enda som är vackert alltigenom, i alla sina stadier, måste ändå vara naturen. Oavsett hur vackra tavlor som målas eller arkitektoniska mästerverk som byggs bräcker ingenting en höstfärgad åkers alla dimensioner.
Därför är det så underbart att åka tåg. Mellan stationerna finns ofta ingen bebyggelse alls, och inte heller särskilt mycket friluftsliv. Ofta är det bara ren, skär natur som fullkomligen störtar förbi min omättliga kropp, och det mina vänner, det är balsam för själen. För sen när jag kliver av tåget, då vet jag att det bara är en liten bilfärd kvar, och sen är jag på landet. Mitt i naturen. Jag skriver ordet en gång till: naturen. Känn på det.
Kommentarer
Trackback
