Lite mera...

Igår kväll satt jag och fyllade quick fix-gardiner från ikea. Sånna där man limmar upp fållen på istället för att sy. Egentligen försöker jag ju leva efter parollen att nytillverkat alltid ska vara sista utvägen, med en viss bekvämlighets- och "unna sig"-mån. De här gardinerna var en bekväm lösning, men det sved lite när jag och Daniel köpte dem. Om vi egentligen visste vad våra kläder och textilier kostar miljön och de som arbetar med att producera dem tror jag att shoppingen skulle få en rätt otrevlig bismak. Om vi dessutom visste vilken effekt kläderna får på oss när vi bär plagg med kemikalierester skulle vi nog vara lite noggrannare med att tvätta nya kläder, och köpa mer begagnat. Ett par ljusa gardiner borde inte vara svårt att hitta på second hand om man anstränger sig lite, eller så kanske någon jag känner hade kunnat ge mig eller lånat ut ett par. Ändå köpte jag ett par nya på ikea, och det var egoistiskt och slappt. Någon annan har fått betala för att jag ska köpa billiga gardiner, och vår gemensamma jord fick ta stryk. Men ibland kommer den där insikten liksom försent. Man går på autopilot, gör som man alltid har gjort och som man är uppväxt att göra: köper nytt och håller koll på priset så det håller en låg nivå, utan att reflektera över varför det är så billigt. Det är mänskligt, men händer mig mer och mer sällan, vilket är skönt.

Den enda trösten nu är att gjort är gjort och att jag förhoppningsvis kan hålla bättre plånboken i styr i fortsättningen.

Ny lägenhet = inget internet verkar vara veckans sanning. Det genererar inte blogginlägg men ger mig sköna stunder till annat. Exempelvis till en hund med regnbågspäls...

...och bärnstensögon.

Och mest hoppas jag på att packa upp de sista flyttlådorna i helgen och göra äppelkonfekt av äppelmoset jag gjorde för ett par veckor sen. När jag inte promenerar med fina regnbågshunden bland alla brandgula björklöv vill säga.

Åh, så härligt att skratta så man nästan kissar lite i trosan såhär på onsdagskvällen. Inatt somnar jag med ett leende på läpparna, tack vare roligaste och smartaste Nanna.

Det blev ingenting att hänga om halsen i namnsdagspresent. Däremot blev det en trio i nagellack som får mig att tänka på gamla amerikanare, femtio säkerhetsnålar och några hekto kaka att lägga på höfterna. Min fina syster tog med mig ner på stan och vi gick runt i butiker och köpte nödvändigheter som vi båda behövde eftersom vi är nästan lika nyinflyttade. Det var hon som gav presenterna, som jag fick välja själv, och det var så himla fint att sitta på ett fik där vi åt och drack massa smarr tillsammans. Det gjorde mig så glad, en onsdag som denna.

Idag var det pizzabullar på schemat. Nollan skulle få lite käk på kvällen och mitt bidrag som fadder blev pizzbullz. En sisådär hur många som helst gjorde jag, men det var härligt att kavla och knåda lite igen. Första gången sen flytten som kaveln åkte fram!

Många, vackra pizzbullz blev det. Härligt jästa under en linnehandduk från armén.

Sen blev jag förkyd igen, drog på mig mina finaste raggsockar med fläta över hälen och kröp upp med knäna under den jättefina klänningen från Daniels morföräldrars butik de hade förr i tiden. Den är hellång i kraftigt tyg och har fina volanger i kjolen. Upptill är det en stor volangkrage som jag brukar gömma in i halsringningen, för den är så distraherande att jag knappt ser vad jag gör. Men fin ändå. Precis som fina senapsstrumporna, på en fin lördag.

Världens finaste vänner, de ringer vid fyratiden en fredag och säger Hej hej, vi handlar mat och kommer och lagar den hos dig nu! och vad gör man då om inte jublar? Det blev en fin fredagskväll med Slappis och Pågen, tusentals filidutter och lite idol. Sen drog vi på overallerna och tittade på lite caps, alltså kapsylspel, på Chalmers. Den fina maten de bjöd på var pasta med pesto, crème fraiche, oliver och feta. Smarr!

Så, förlåt Stan. Det var visst så att jag inte klarade av ett distansförhållande. Är du beredd att ge det ett nytt försök? För jag tror att jag börjar bli lite kär i dig.

Ida är årets playmate.

Ida är utfryst.

Ida är en tut.

Ida är apan med människodrag.

Ida är läsarnas favorit!

Ida är fin.

Ida är nog på g snart förfan!

En... eh... tut? Det är jag det. En fin aptut med människodrag som nog är på g snart förfan!

Mitt dagsverke:

Ibland kan jag undra hur det ska egentligen ska hjälpa mig att rädda världen. Java-programmering. Men, så filosofiska frågor lämnar jag till humanisterna, själv vandrar jag vidare på logikens spikraka bana. Eller ja, den är inte alltid så spikrak som det kan verka. Det balla med logik är att det kan förklara de grejer som till en början verkar helt orimliga och osannolika. Från att vara hokus pokus blir något plötsligt det enda rätta och sannolika. Fraktalmönster till exempel - hur tufft är inte det?

Det är kaos som följer mönster fast ändå gör som det vill liksom. Man kan liksom aldrig riktigt veta var man har dem, de där fraktalmönstrena.

Men oj vad intellektuell jag har känt mig många gånger som har läst boken och kan slänga mig med referenser till den åt höger och vänster.

Idag var en väldigt bra dag i Göteborg. Solen sken men det var inte för varmt, och den fläktande vinden som seglade förbi hade med sig tunn och frisk höstluft. Innergårdarna luktade sött av ruttnande äpplen och blöta löv, sådär som ett rönnbärsknippe luktar när bären är riktigt röda.

När jag åkte och handlade gled cykeln fram över asfalten med ett behagligt sus och nästan helt av sig själv. Solen sken och inga alkoholister satt utanför Coop, bara snälla farbröder som åt godis en fin sensommarlördag. Det var så väldigt ljust, fridfullt och lätt att andas. Så tror jag att himlen känns, på riktigt.

Fast när jag kommer till himlen ska jag bo i ett lagom stort och luftigt hus med en trädgård och lövskog och fält runt omkring. Det ska ligga högt så jag har både soluppgång och solnedgång, och när man tittar ut genom fönstret ska man känna en mening med livet. Jag ska bo där med Daniel och ibland kommer vänner och hälsar på, fast det är en bit att åka. På lördagarna ska jag ta bilen till stan och handla, och känna den där speciella helgkänslan som infinner sig när man kommer hem från en veckohandling.

Ih!

Plötsligt är man tillbaka i Göteborg och vips kommer man hem klockan halv fem på morgonen fast man lovat sig själv att inte hålla på så där - ändå bara det händer. Och visst, jag har ju haft kul! Men sjuhelvetes trött är jag. Ända sen klockan två har jag lagat mat, fejat, diskat och skrattat jättemycket för att våra F-Nollan ska få en riktigt fin första Chalmers-sittning. Och det fick de. Allt blev superlyckat och det var längesen jag hade så roligt, som när jag lagade mat alltså. Sittningar har jag gjort mitt livs ranson av känns det som, och det blir mest att sitta av dem även om det är småskoj ibland. Nåväl, nu kallar verkligen min kudde - jäklar i min lilla låda vad skönt det ska bli att krypa till kojs!