Lite mera...

Ida är årets playmate.

Ida är utfryst.

Ida är en tut.

Ida är apan med människodrag.

Ida är läsarnas favorit!

Ida är fin.

Ida är nog på g snart förfan!

En... eh... tut? Det är jag det. En fin aptut med människodrag som nog är på g snart förfan!

Mitt dagsverke:

Ibland kan jag undra hur det ska egentligen ska hjälpa mig att rädda världen. Java-programmering. Men, så filosofiska frågor lämnar jag till humanisterna, själv vandrar jag vidare på logikens spikraka bana. Eller ja, den är inte alltid så spikrak som det kan verka. Det balla med logik är att det kan förklara de grejer som till en början verkar helt orimliga och osannolika. Från att vara hokus pokus blir något plötsligt det enda rätta och sannolika. Fraktalmönster till exempel - hur tufft är inte det?

Det är kaos som följer mönster fast ändå gör som det vill liksom. Man kan liksom aldrig riktigt veta var man har dem, de där fraktalmönstrena.

Av min allra finaste Daniel har jag fått min parfym, som liksom har blivit min doft. Den luktar allt det där som alla drömmer om att lukta som, antar jag. I alla fall är det liksom en parfym som jag alltid vetat att jag vill ha men inte har hittat.

Litchi, hallon, ros, liljekonvalj och lite sånt därnt tror jag bestämt. Jag tycker lite att den luktar som himmelriket och fluffiga moln. Och när jag har den på mig luktar jag som en liten ängel som flaxar runt bland de där molnen. Tur att jag har ett blont, lockigt hår som kan tänka de diaboliska tankarna som susar runt i skallen då.

Apropå att sommaren är slut och sådär. Så är ju hallon gott.

Tentan hör gårdagen till, den glömmer jag och så tänker jag på hur skoj det kommer bil med Java-programmeringstenta på lördag. Inatt drömde jag en helt sjuk grej. Inte nog med att min faster hade stulit alla mina finaste ägodelar eller att jag höll på att trilla i havet fullt med rockor när jag skulle klättra nerför en hög kaj och i en liten, liten båt som kluckade runt i blågrönt vatten(skräckscenario!). Nej, mammas och pappas katt tappade ansiktet. Hela överkäken, nosen, pannbenet, allt var borta! Kvar var en gapande underkäke med vispande tunga och ledsna ögon, och lite kranie. Isch, så hemskt. Jag är inte säker på hur jag ska tolka det. Men vi skulle laga det, på något sätt. Stackars kisse.

En annan kisse, som jag fick när jag var 17. Torsten.

Han kunde flyga så bra! Men tyvärr flög han in under en bil samma sommar. Det var slutet för Torsten. Sen dess har jag inte haft någon kisse igen.

Min kille är en himla fin kille. Han gillar vaniljbullar, bland annat. Igår blev jag lovad att det skulle finnas bakverk hemma när jag kom tillbaks från räknestugan där jag skulle hjälpa Nollan (herregud vilken tur att de inte frågade nåt, mitt huvud har helt förträngt introduktionsmatte) och löftet hölls nästan exakt! Förutom att bullarna bakades efter att jag kommit hem men det gjorde ingenting, då fick jag rollen proffs och slapp det mesta tråket med baket.

Men tjo, så mysigt ska vi inte ha det idag! För att riktigt förbereda mig inför tentan imorgon tänkte jag slänga på mig min jättesparkdräkt och gå på Gasque, det vill säga: utekväll på Kårhuset. Ni kanske förstår att jag inte anser mig ha någon större chans på tentan imorgon. Men ändå, jag ska göra mitt bästa. Det blir eventuellt en kort utekväll på Chalmers, sen ska jag få min tentasömn och gå och krysta ut något imorgon.

Daniel hade med sig en present till mig, en sensommarpresent för flickor som fryser om vaderna när det bli höst. Och en sån är ju jag! Så nu äger jag min allra första maxi-klänning, hurra och tack tack tack fina Daniel. En alldeles äkta mormor Elsa-klänning som legat på vinden, och nu fick jag den. Precis som att jag är en i släkten. Puss!

Förresten tänker jag att jag kanske skulle fräscha upp min fotoutrustning en aning. Det vore ju ballt att kunna ta kort på sig själv med fjärrkontroll och att ha ett lite flashigare objektiv.

Äntligen är min ensamma och dystra tid som gräsänka över! Idag färdades min Daniel över hela Skaraslätten för att få återförenas med sin älskade i den lilla lägenheten i Gamlestan, och självklart var detta rent tvunget att firas. Eftersom vi brukar äta rysk kaviar och dricka rosa champagne vardagligen och hummer kändes lite nittiotal valde vi att höja den gastronomiska ribban ytterligare ett snäpp: Milkshake. Mjölk, glass och denna åtråvärda peppar mixades samman till en underbart grusigt krämig vätska och hälldes upp i de fina släktglasen för att sedan berikas med sugrör.

Slurp, sa det ungefär. Sen mådde vi väldigt dåligt, båda två. Så mycket turkisk peppar har jag nog aldrig fått i mig på så kort tid förut, och jag kan meddela - det var inte trevligt. Jag fick lägga mig på golvet med en gnyende mage och ett huvud som fullkomligen höll på att sprängas av den turkiska överdosen. Dödsångesten kom krypande över mig och slog sina klor i mitt hjärta. Puh. Men gott var det ju i alla fall!

Men oj vad intellektuell jag har känt mig många gånger som har läst boken och kan slänga mig med referenser till den åt höger och vänster.

Idag var en väldigt bra dag i Göteborg. Solen sken men det var inte för varmt, och den fläktande vinden som seglade förbi hade med sig tunn och frisk höstluft. Innergårdarna luktade sött av ruttnande äpplen och blöta löv, sådär som ett rönnbärsknippe luktar när bären är riktigt röda.

När jag åkte och handlade gled cykeln fram över asfalten med ett behagligt sus och nästan helt av sig själv. Solen sken och inga alkoholister satt utanför Coop, bara snälla farbröder som åt godis en fin sensommarlördag. Det var så väldigt ljust, fridfullt och lätt att andas. Så tror jag att himlen känns, på riktigt.

Fast när jag kommer till himlen ska jag bo i ett lagom stort och luftigt hus med en trädgård och lövskog och fält runt omkring. Det ska ligga högt så jag har både soluppgång och solnedgång, och när man tittar ut genom fönstret ska man känna en mening med livet. Jag ska bo där med Daniel och ibland kommer vänner och hälsar på, fast det är en bit att åka. På lördagarna ska jag ta bilen till stan och handla, och känna den där speciella helgkänslan som infinner sig när man kommer hem från en veckohandling.

Ih!

Plötsligt är man tillbaka i Göteborg och vips kommer man hem klockan halv fem på morgonen fast man lovat sig själv att inte hålla på så där - ändå bara det händer. Och visst, jag har ju haft kul! Men sjuhelvetes trött är jag. Ända sen klockan två har jag lagat mat, fejat, diskat och skrattat jättemycket för att våra F-Nollan ska få en riktigt fin första Chalmers-sittning. Och det fick de. Allt blev superlyckat och det var längesen jag hade så roligt, som när jag lagade mat alltså. Sittningar har jag gjort mitt livs ranson av känns det som, och det blir mest att sitta av dem även om det är småskoj ibland. Nåväl, nu kallar verkligen min kudde - jäklar i min lilla låda vad skönt det ska bli att krypa till kojs!

Om man vill kan man hitta massor med dåliga saker med Chalmers. Så otrevliga saker att jag inte tänkte skriva dem här, någon kanske tar illa upp. Men. Chalmers är inte bara ett syndens näste, utan man kan också ha trevliga och snälla upplevelser där, jo faktiskt. Till exempel när man är phadder för nya, små oroliga Nollan. Då får man som erfaren F-sektionsmedlem (om man vill såklart) vara del av en phaddergrupp som har 99 % gemensamt med ett rosa fluffigt moln: det är mjukt, härligt och snällt. På min sektion fungerar det lite annorlunda än på många andra för phaddergrupperna löses inte upp efter Nollningens fyra hårda veckor. Nä, om man väljer att stanna kvar i sin phaddergrupp kan man räkna med att under resten av sin utbildning få vara del av ett litet halvslutet/halvöppet sällskap av människor som i mångt och mycket påminner en själv. Nollningskommittén gör nämligen ett förträffligt jobb med att analysera självdeklarationer som Nollan skickar in innan den ska börja, och kan på så sätt försöka sortera in människor i en phaddergrupper med liknande intressen och egenskaper. Och därför är jag - och kommer vara - en 34:a (alltså medlem i phaddergrupp 34) tills dess att jag tar ut min examen. Och det är nåt förjäkla fint med det. Dessutom får man fina kort tagna på sig av andra 34:or. Kolla bara!

Chalmers är inte bara ett syndens näste, utan man kan också ha trevliga och snälla upplevelser där, jo faktiskt. Vissa är rentav rädda när de ska börja Chalmers, på grund av den ökända Nollningen, som en Nollan faktiskt dog under för några decennier sen. Antagligen är det därför som Nollningen är så oerhört snäll nu för tiden, och man är synnerligen mån om att bädda in Nollan i rosa, mjukt och fluffigt frigolithav som kallas för Phaddergruppen. I år är jag phadder och är alltså en av de små frigolitbitarna som utgör det skyddande havet.

På F(ysik)-sektionen fungerar det lite annorlunda än på många andra sektioner. Phaddergrupperna löses inte upp efter Nollningen, utan när Nollningen är slut så fortsätter gruppen att finnas men gränserna mellan phaddrarna och Nollan suddas ut. Och det är så himla fint. Man är liksom en del av en halvexklusiv klubb med massa fina människor som påminner om en själv (för vilken faddergrupp man tilldelas är inte en slump, det sitter en person och läser massa enkäter och delar in människor där de verkar trivas bäst, det är sant!). Och man har den här klicken av människor kring sig ända till examen. Det är nästan det bästa på Chalmers, tycker jag.

Att det är en bra dag, det firar man mest med en bulle på huvudet. Mitt hår var lite i flottigaste laget (när håret stripar ihop sig och man får sådär snygga flintfläckar som jag har ovanför tinningen), men det gick bra ändå. Att bullen är rufsig upptil beror på att jag gick in i loftsängen med den, tydligen gör den mig någon centimeter längre än vanligt (win!). Lite rufsigt ska det vara tycker jag, och att mina lockar syns gör ingenting alls. Nä, det här måste vara den bästa dålig hårdags-räddaren jag vet. Faktum att man gör den med en avklippt sportsocka gör det hela ännu lite bättre.

Man klipper av resårskaftet på en sportsocka så det bildar en cylinder. Cylindern rullar man ihop så att den liknar en donut.

Sedan sätter man upp håret i en hästsvans där man vill ha knuten, och så trär man på sin strumpdonut på hästsvansen.

Dra ut donuten till hårtopparna, och klä liksom in den i håret genom att fästa topparna runt den (inte med nålar eller så alltså, vik bara topparna runt sockan). Sen rullar du bara in hela donuten längs med håret in mot tofsen du satt upp hästsvansen med, så att håret rullas upp på strumpdonuten till en tjockare hårdonut. Fäst med ett par hårnålar så den inte trillar ner.

Det brukar kännas som att det ser förjävligt ut, men hav förtröstan - det ser nästan allltid snyggt ut på första försöket. Så, lätt som en plätt va?

Fotografen har varit här. En av de jobbigaste delsträckorna i projekt Flytta är avklarad och nu kan jag se fram emot att få se prospektutkastet. Till visningen om en och en halv vecka är det bara att städa och försvinna hemifrån. Flytten kommer att gå på en dag, och sen är det bara att (flyttstäda lite och) ställa i ordning vårt nya hem. Den absolut roligaste biten av det hela. Vi kommer att få en stor, skön hörnsoffa av Daniels släkt, och på Gengåvan i Skövde hittade vi en liten och nätt kökssoffa som just nu målas om för att hamna i vårt kök och bära många gästers rumpor. Hemma hos mamma och pappa står gungstolen och väntar på att bli omklädd, och en gul fin, stol som jag har målat. En piedestal ska bli lika gul, kanske ska en hylla också få färg och hamna i sovrummet? Ja just ja, världens finaste ullmatta har vi ju hittat till sovrummet också! Alldeles som ny, med klara och fina färger att sätta tårna i när man kliver upp för att gå på toaletten en sista gång precis innan man somnar. Alltså. Jag blir så himla peppad. Det kan ju bara inte bli annat än bra?! Hurra!

(Och jag lovar att komma igång med recept och ha en massa piff på gång sen, spännande så man skuttar ur underkläderna!)

Dagens sysselsättning går även den i flyttens tecken. Daniel har kommit för att avveckla sitt skrivbord och garderob. Det är skönt att flytta. Vår pyttiga lägenhet blir helt plötsligt av med sin lilla gåyta och istället vadar vi fram bland tidningsblad, ovikta flyttkartonger och framför allt: alla våra grejer.

Men hej, nu är det bestämt dags för fika. Bästa stället att titta på när vi fikar är rislampan, där är det 0.0 % stökigt. Over and out.

Okej, jag befinner mig i en stor hög av kartonger, lägenhetsinnehåll och Pip-Larssons (jag har det på i bakgrunden). Eftersom jag inte har varit och handlat än kan en frukost till exempel bestå av en isglass (istället för juice) och två knäckebrödsskivor (istället för resten av en anständig frukost). En kvällsmat kan bestå av en halv påse chips och bubbel.

Så går en dag av livet, och kommer aldrig mera åter.

Nu tänker jag vara självgod och säga att jag bara har en riktig last. Några små vid sidan av finns ju alltid, men ingen som är lika urbota dum som den här. Inte nog med att jag har fallit för ett klassiskt säljknep, det är dessutom onyttig och otroligt omiljövänligt. Okej, here we go... Jag är besatt av Hello Kitty-ägg, alltså den skrikrosa tjejigare (är nog tanken) varianten av Kinderägg.

Jag samlar och har över 20 stycken figurer, saknar några få och har oräkneligt antal dubbletter. Maniskt köps det hem 3-pack med ägg, ett efter ett slits de upp och eftersom jag har ätit så otroligt många vid det här laget så är det så gott som alltid Kittysar som jag redan har i äggen. Man kunde ju önska att de åtminstone vore ett billigt nöje, de där äggen. Men de är snordyra. Och hjärtat gråter när jag ser hur mycket skräp jag får källsortera av förpackningen runt de få grammen med låtkvalitativ choklad och Kittysar. Men hey, jag kunde ju haft en värre hobby! Folkracing, nöjesjakt eller stjäla godis från barn till exempel. Det är ju skönt att veta att min hobby som värst är den fjärde värsta i världen i alla fall. Frågan är bara vad sjutton man ska göra med en stor mängd plastkatter.

Nu tänker jag vara självgod och säga att jag bara har en riktig last. Några små vid sidan av finns ju alltid, men ingen som är lika urbota dum som den här. Inte nog med att jag har fallit för ett klassiskt säljknep, det är dessutom onyttitg och otroligt omiljövänligt. Okej, here we go... Jag är besatt av Hello Kitty-ägg, alltså den skrikrosa tjejigare (är nog tanken) varianten av Kinderägg med slogan You can collect them all.

Jag samlar och har över 20 stycken figurer, saknar några få och har oräkneligt antal dubbletter. Maniskt köps det hem 3-pack med ägg, ett efter ett slits de upp och eftersom jag har ätit så otroligt många vid det här laget så är det så gott som alltid Kittysar som jag redan har i äggen. Man kunde ju önska att de åtminstone vore ett billigt nöje, de där äggen. Men de är snordyra. Och hjärtat gråter när jag ser hur mycket skräp jag får källsortera av förpackningen runt de få grammen med låtkvalitativ choklad och Kittysar. Men hey, jag kunde ju haft en värre hobby! Folkracing, nöjesjakt eller stjäla godis från barn till exempel. Det är ju skönt att veta att min hobby som värst är den fjärde värsta i världen i alla fall. Frågan är bara vad sjutton man ska göra med en stor mängd plastkatter.

Om allt levande grönt dör i dina händer, om gräset du går på vissnar av din blotta åsyn och till och med succulenterna sviker dig och torkar ut på fönsterbrädorna - hav förtröstan! Det finns hopp för dig som saknar känsla för växter men ändå vill ha en eller ett par stackare som överlever i ditt hem, nämligen den vandrande judinnan. Näst intill idioter kan sköta, fortplanta och plantera om den här tåliga och slingrande växten.

Blir grenarna för långa? Klipp av dem och stoppa ner yttersta decimetern av kvistarna i jorden igen så slår de rot.

Dags att plantera om? Klipp av yttersta decimetern av kvistarna och plantera dem i färsk jord.

Om allt levande grönt dör i dina händer, om gräset du går på vissnar av din blotta åsyn och till och med succulenterna sviker dig och torkar ut på fönsterbrädorna - hav förtröstan! Det finns hopp för dig som saknar känsla för växter men ändå vill ha en eller ett par stackare som överlever i ditt hem, nämligen den vandrande judinnan. Näst intill idioter kan sköta, fortplanta och plantera om den här tåliga och slingrande växten.

Blir grenarna för långa? Klipp av dem och stoppa ner yttersta decimetern av kvistarna i jorden igen så slår de rot.

Dags att plantera om? Klipp av yttersta decimetern av kvistarna och plantera dem i färsk jord. Släng den gamla delen av växten.

Tråkig och lite sliten växt? Ja, du gissade rätt. Klipp av de tråkiga grenarna, stoppa ner yttersta decimetern av kvistarna i jorden.

Den är helt galet tålig och har jättefin färg. Och tål liksom allt. Och sprider ut sig lite bohemiskt sådär. Och kan fortplanta sig som kaniner ungefär. Vem skulle inte vilja ha en sån?

Sensommaren är en av bästa sortens sommrar. Idag vaknade jag för en gångs skull inte av svettiga lakan och vassa solstrålar i ansiktet. Första riktiga höstmorgonen, idag, då vaknade jag med en liten köldfrustning och sval luft som fläktade runt mina tinningar. Lite för kallt och rått men friskt. Solen rann in som apelsinjuice genom fönstret. Efter att huttrande och med hemmaglömda glasögon ha skjutsat Daniel till bussen hämtade jag det nya, fina täcket från gammelmoster Iris.

Det är hemmasytt och sådär riktigt tungt som bara gamla täcken och yllefiltar är. Som om hela täcket liksom kramar en genom hela natten.

Resten av familjen åkte till Göteborg för att sälja lägenheten jag bott i de senaste två åren och jag fick officiellt uppdraget att vakta hundarna och värna om deras välbefinnande. Jag tror bestämt att jyckarna uppfattade det där och tog det på stort allvar, för inte ville de låta mig sova mer!

Amen kom igen, roa oss då! skrek de så jag kunde ju inte sova en sekund till.

Jag löste problemet genom att sticka till dem var sin korsordstidning och en skiva med Glenn Miller, så fick jag läsa lite bok i godan ro. Bästa stunden på hela da'n som en kär vän till mig brukar utbrista när han ligger och drar sig i sängen om morgnarna. Jag kan inte annat än att hålla med och nynna lite på Under A Blanket Of Blue.

Jag är dotter till en dietist och har lärt mig mycket bra om kost av min mor. Till exempel: Det är viktigt att äta en rejäl frukost. Få med alla delar av kostcirkeln och sådär. Frukt, sädesslag, mejeriprodukter, fett och chokladägg.

Jag kan inte säga att jag på något sätt är en erfaren auktionsbesökare. Mitt livs första bud lade jag för ungefär en vecka sedan, och trots att jag verkligen ville ha ett par-tre saker lyckades jag bara ropa in en. Men det gör liksom ingenting, för det var så spännande! Man hade ju ingen aning om vad sakerna var värda, om någon annan såg hur fantastiska de var och inte vad utropspriset skulle hamna på. Åh, man gick där och väntade på att utroparen skulle komma fram till just mina grejer (för i huvudet var de ju redan mina) och funderade på var man skulle lägga sin högstabudsgräns utan att ångra sig alltför mycket efteråt. Och plötsligt lyfte ett par killar upp en stor korg alldeles full med fina trasmattor, det var ju min! Ett finger i luften, ögonkontakt med utroparen. Sen nick, nick, nick, nick och slutligen... skak på huvudet. Någon annan fick den (usch, jag skulle ha bjudit högre känner jag nu i efterhand). Bättre gick det med min lilla ögonsten jag hade suttit och gungat i i väntan på att utroparen skulle närma sig. Nick, nick, nick - allt fler sänkte sina pekande fingrar, jag mot en tjej till! - nick, nick... den var min! Jag var ungefär lika stolt som om jag själv hade fött ut fåtöljen (vilket jag tack och lov inte gjorde), för just jag hade vunnit den från de andra och just jag skulle få med mig en billig, skön fåtölj hem.

Det är därför den är lite magisk, och det känns ungefär som om man sitter och gungar på ett rosenrött moln. Nu återstår bara att hitta det perfekta tyget att klä den med.

Det fina med mammas och pappas trädgård är att man kan sitta under ett träd och plugga, och titta på solen genom plommonlöven. Tydligen gillade jag lövkronor redan när jag var liten. Jag låg i barnvagnen och tittade upp på morellernas lövkronor. Det skulle jag gärna göra nu med. Hela dagarna.

Jamen ni ser ju. Så där vill jag också ha det.

Idag hittade jag en tösabete (tjej) som gör helt magiska illustrationer. Flera av Malins alster skulle sitta perfekt på väggarna i nya lägenheten, och kolla de här liksom. Jag skulle verkligen vilja ha en av dem i sovrummet. En sån där grej att stirra på när man inte kan somna eller när man ligger och mornar sig. Ja jäklar. Jag kan inte sluta tänka på dem. Dropparna, och flödet i dem! Kanske blir man kissenödig om man ligger och tittar på dem när man ska somna? Hoppas det kommer en illustration av en blöja snart, som kan motverka det.

Det är spännande när en sur frukt som citron blir en söt och solgul tårta. Överlag är citrusfrukter oförtjänt bortprioriterande i desserter, med lite öm kärlek blir de söta som vilken jordgubbe som helst. Frédy Girardet är en schweizisk kock som lär ha fattat det och bakat ihop den här citrontårtan.

3 dl vetemjöl

½ dl strösocker

1 knivsudd salt

125 g smör eller margarin

1 litet ägg

3 ägg

1 äggula

3 citroner

1 apelsin

1,5 dl vispgrädde

1,75 dl strösocker

1 citron

3 msk florsocker

1. Sätt ugnen på 250 grader.

2. Om man gör pajdegen för hand blir det bäst om man först blandar de torra ingredienserna, hackar i smöret och sedan försiktigt nyper ner ägget tills man har en grynig massa (pajdeg är nästan alltid lättare att göra i matberedare). Låt degen vila i kylskåp i ett par timmar.

3. Pressa ut degen i en form med löstagbar botten (minst 24 cm i diameter!), nagga i botten och staga upp kanterna med en krage av aluminiumfolie. Förgrädda i 15 ca minuter, sänk sedan ugnen till 180 grader.

4. Pressa saften ur fyllningens citrusfrukter. Vispa samman med övriga ingredienser och häll fyllningen i det förgräddade pajskalet. Grädda 30 minuter eller tills dess att pajen har stelnat.

5. Filéa den kvarvarande citronen och lägg dem i ett fint mönster på pajen. Sikta över lite florsocker och ställ in pajen i ugnen på grilleffekt tills ytan fått en lätt brun ton. Passa pajen, ytan bränns fort!

Tårtan är finast på fat med lättvispad grädde som du smaksatt med en knivsudd äkta vanilj, droppa över några hallon eller annan god frukt. Ät!

Den här dagen ska jag bära i fickan att ta fram när jag längtar efter sommaren.

När jag inte bloggar, målar hus eller pluggar gör jag flera olika saker. Ibland tar jag på mig min rosaprickiga baddräkt och åker med Daniel till stranden. Där ligger vi i värmen och steker oss tills vi luktar bacon, och under tiden vi väntar på det läser vi högt för varandra ur Liftarens guide till galaxen. Sen går vi ner i vattnet och badar, och Daniel försöker lära mig att stå på händer. Men jag är inte riktigt bra på det.

Sen när vi kommit hem gör Daniel fattiga riddare till mig. Jag åt det för första gången nu i sommar och det var larvigt gott! I vanliga fall spottar jag nästan ut allt med kanel i, men på fattiga riddare: smarr! (Han har förresten sjukt mycket hur runt huvudet om sommaren, den där Daniel)

Och hela kvällen är upptagen med att reda ut håret. Jag ser ut som en mix mellan åttiotalspopstjärna och Disney-Tarzan i håret. Sminket är gårdagens mascara, utsmetad i ansiktet. Ger en härligt sotig look.

Om nån inte redan har fattat det, så blir det helt enkelt inte mycket vettigt gjort här om dagarna.

När jag var nio år började jag spela dragspel. Först lånade jag min farbrors enorma pärlblå dragspel som skiftade i färgen som pärlemor. Det var så stort att jag var tvungen att dra ut bälgen med fötterna om jag skulle kunna spela på det. Mitt egna första lilla dragspel var ett accordion som jag lärde mig spela lilla snigel på redan innan jag började ta dragspelslektioner. När jag hade spelat ett par år skulle jag och min ensemble uppträda på dragspelets dag på Liseberg. Det var nästan nittiotal och på fotona har jag hängslebyxor, platådojor och en hög tofs på vardera sidan huvudet. Och i bakgrunden sitter det en liten kille som ser lite uttråkad ut. Det är Daniel. Då träffade jag honom för första gången, fast det minns jag inte.