Lite mera...

Förresten, det blev lite köpande igår när lönen kom in. Jag kan inte säga annat än ÄNTLIGEN! Äntligen hittade jag ett par chinos! Som jag drömt om dessa chinos alla somrar när jeansen klibbar och ligger som en tjock läderhud över benen. Och så fanns de där på Lindex för 199:-, scarfen åkte med av bara farten för att den hade så fina färger. 79:- kronor ville de ha för den, och det gav jag så gärna.

Sen slank en liten sån här med också. Eller slank och slank, det var den jag gick ner på stan för att köpa.kanske är det bara jag, men ger inte färgerna sol i sinne?

Den manliga hälften sitter och svettas i den sal i den skola där han tidigare lätt som en plätt gjort sina matteprov. Det kallas högskoleprov, och jag gör det inte i år. Åtminstone inte den första halvan av året. Det känns meningslöst när jag knappt hinner läsa eller lära mig smarta ord, och därför kommer förbättra mig noll procent. Det känns helt okej att inte göra det, och nästan som en befrielse att inte öka mina chanser till läkarlinjen. Av det utläser jag att det finns två möjligheter:
1. Jag är slapp i hjärnan, och har blivit så smått apatisk av min lite ångestladdade framtidsvision.
2. Min stress och press har äntligen tinats upp av vårsolen. Jag finner mig själv och börjar känna mig lika lycklig som i Berlin.

Erinrar mig nu, att förra året var det likadant. Jag körde totalt i bott på alla plan, inte minst det emotionella. Vid påsk satt jag mest och stirrade, gick ut och gick för att känna på solen, tvättade för att det kändes skönt där nere i källaren med P1 i bakgrunden och tvättmedelslukt i näsan. Sen sa det bara pling! och så levde livet igen. Vårdepression? Som Olga, i Tre trappor upp med hiss har, men då var det mest magiskt och spännande.

Som alltid vid Danis dator lyssnar jag på Blink 182, jag borde verkligen köpa hem lite skivor till mig. Det är nästan lite läskigt vilken lugn känsla som sprider sig i mig när jag lyssnar på dem. Ida K för tre år sedan hade strypt mig om jag berättade för henne att Blink 182 är det bästa som hänt mig musikaliskt. Det skulle jag för övrigt aldrig berätta, det är ingenting jag står för. Enda anledningen att jag kan skriva det här är att ingen läser min blogg. Rätt skönt att veta.

Från mig ensam, till min syster, den enda bloggläsaren: ett naket Blink 182 från Spring Brake någongång, någonstans. What a feeling!
<

När jag fyllde år fick jag två stycken OBH Nordica Frutti, en limegrön av min mor och far samt en rosa av Daniel. Eftersom jag slitit upp lådan till den rosa fick mamma rart byta in den hon köpt mot en ny födelsedagspresent, och det blev en vit elvisp från Braun. Oglamoröst? Nej! Den perfekta gåvan faktiskt, eftersom mammas elvisp låter som ett tröskverk och jag fick Leilas bok Piece of Cake i födelsedagspresent. Nu gör jag inte annat än att planera mina framtida bak... Att jag är helt mätt på onyttigheter vid det här laget men blir stressad av att bara låta dem ligga, det är en annan femma.

Igår satsade jag och Dani på stort och bestämde oss trots överhängande pluggplikter för att vi skulle provvispa en sväng. Ska man nu provvispa ska man ju göra det ordentligt, och vispa riktigt mycket.  Därför kom vi fram till att skulle baka skumbollar, mums-mums eller vad man nu väljer att kalla dem, med 30 minuter rekomenderat vispande. Mammas agg mot gelation satte dock stopp för planen. Vi hade ingen alls, och efter en stunds Leila-bläddrande och oenigheter började Dani göra kokostoppar och jag lavendelfärgade maränger. Herrlaget vann med 10/10 smaklökar, damlagets maränger blev knallblå med goda.

Allt bakande gjorde mig sugen på fina muffinsformar, något jag saknade i lördags när jag bakade 60 mini-cupcakes i fula rosa småbrödsformar. Efter snabb googling fann jag sidan LYCKAS MED MAT - köksredskap på nätet. Snyggast är ju bara mönstrade formar med grafiska mönster, men det fanns egentligen bara en variant på det, så man tager vad som bjuds.

Jag är otroligt imponerad av Lindex. Från att ha varit en butik med nästan enbart tantkläder lämpliga för min 50-åriga, kära mor har de gått till en butik som tilltalar mig. Av det kan man dra slutsatsen att det antingen är jag som har åldrats drastiskt, eller så har Lindex skaffat sig en mycket ungdomligare profil.

Dessutom tycker jag det är en schysst grej med deras online-butik. Man kan fraktfritt hämta ut sin order i vanliga butiker, och fraktfritt returnera grejerna som inte passar. Är inte det smart? Vinnarkoncept enligt mig, har ändå aldrig hört talas om det förut. Outletten som finns på hemsidan är också ett gott initiativ. Det ser lovande ut för Lindex!

Några grejer i min prisklass som jag gillar, speciellt koftan får hjärtat att slå snabbare:

...den här ögonskuggan. Lovely färg, dyr för att vara H&M men jag är nyfiken. Och H&M-dyrt är vanlig ekonomisk standard. Det som gör mig mest nyfiken är Wet & Dry-grejen. Vore kul att se om det funkar!

Det finns en låt som tar mig till himmelen. Min Ipod har få låtar som spelats på Rix FM eller Megapol, men det finns ett undantag.

Minns ni 2001? Jag gick i sexan, nej femman måste det ha varit, Spider-man skulle komma på bio och jag minns det mesta som majljumma vindar bakom skolmatsalen. I min klass hade vi upptäckt att kyssas inte var samma sak som att pussas, och att händer kunde annat än att slåss med pinnar. Jag minns hur killarnas olika baggyjeans från JC's barnavdelning kändes mot mina handflator, och hur kinder täckta med taffligt rakade skäggfjun var stickigare än de såg ut. På den tiden kunde man fortfarande få ett diplom samt en paprika med tandpetarspetsade godisar om man vågade dansa tryckare med någon. Det var jag och Camilla som stod på toppen av världen, med ett enormt klot av möjligheter under fötterna. Vi hade tunna, genomskinliga t-shirtar med tryckta asiatiska mönster ovanpå bäbisrosa linnen och behåar med Nalle Puh-tryck och skrynkliga kupor. JC was king. Me and Camilla were queens.

Man lyssnade på NRJ. Jag och Camilla lyssnade på Chad Kroegers "Hero" och njöt av livet, sommaren och kärlekar som komma skulle. Spider-man såg jag aldrig på bio. Jag hade världens bästa sommar utan jobb och solade på garagetaket med Camilla.

När jag söker på youtube och hittar en video med ett rätt fjantigt band som står på ett hustak (kliché!) och spelar min absoluta hjärtelåt och försöker se hårda ut medan Spider-man hoppar runt mellan skyskraporna (vackert ord), då går någonting nästan sönder i mig. Min och Camillas sommarljumma sång som en försmak på livets, och kärlekens sötma och svidande gaddar blir någon kommersiell skit som matchar en världslig (om än bra) film.

Men du. Lyssna på låten och känn vindarna i maj blåsa i håret och ge dig gåshud på armarna. Försök minnas hur det var att se ner i det stup man stod och tvekade vid i början av tonåren, men sen kastade sig ut i, bort från mammas famn.

Se det som ett kärt minne av Camilla som dog 18 juni 2007, den första riktiga dagen på sommarlovet. Camilla som visst fick uppleva kärlek, men inte tillräckligt länge. Min kära, fina, lilla Camilla, som jag knappt pratat med sedan jag började högstadiet. Som sa pilun istället för lupin. Jag ska lägga piluner vid rälsen, i år igen. Hur ont det än gör. Det lovar jag.

Jag blickade som alla söndagar lite förstrött på Nip/Tuck, och dagen till ära hade musikläggarna valt att ha med Total Eclipse of the Heart, med Bonnie Tyler. En av världens bästa låtar, som bokstavligt talat får mig att bli blind för omvärlden och bara tänka mig in i någon konstig scen där jag ligger på en divan, hårdpermanentad i åttiotalsdress (blekt citron/cremegul med breda axlar, kort midja och potentiell kameltå). I den annars helt svarta bakgrunden (jag och divanen är upplysta med en klassisk spotlight av cabaré-typ) tonas någon Tom Cruise-liknande kille in och sjunger den mörkare stämman. När jag tänker efter, är jag nog tjejen i Cocktail.

Då så, dagens låt:

Lite mera-temat är över. Nu är det fria vindar som blåser, och jag tillåter mig skriva rubriker som jag vill.

Rekrytdagen på Chalmers är också över, och efter stammande nördar, fet currysallad och fysikalisk lekstuga var jag gott nöjd och tog en sväng på Vasagatan för att kolla rean på rean, men jag hittade ingenting varken där eller vid Haga. Jag for hem till systers pojkvän Björn och pratade oviktigheter och åt alldeles för mycket godis. Men det är ändå så himla skönt att bara kunna sätta sig ner hos någon man inte träffat på länge och låta massa blaj fara runt i luften mellan öron och munnar, kors och tvärs i organiserat kaos.



I lördags fyndade jag desto mera, och kom hem med en midjekort tjocktröja från monki, ett par klarblå, tvättade Denimbirdsjeans, en snygg sjal från Åhléns samt två linnen från Weekday. Jag visar det en vacker dag när jag har det på mig. Alla plaggen ingick hur som helst färgmässigt i det spektra jag tänkt mig för i vår: lila-turkos-gul-vitt eller i den neoklassiska Saltkråkan-färgskalan: mörkblå, vit, gammelrosa, aprikos m. fl..

Lördag kväll innebar utgång för mig och fyra av mina käraste kompisar och det blev så härligt hjärtligt det kan bli, om än inte möjligast jävla livat. Jag hade en superduperskön kväll ute. Massa gamla kompisar från mellanstadiet var på lilla Statt i Mariestad, och det bådar gott inför onsdagen då jag likt en sann Skaraborgare ska gå på 100 dagar till studenten, ett år för sent. Förra året - när det var min tur på riktigt - kom jag med tåget (där jag vill minnas att jag ålande bytte om i tågsätet) från en Londonresa, hivade in resväskan i bagageutrymmet på kompisens bil och gick in klockan ett. Jag hann ta en drink och säga hej till några redan trötta vänner med hår och smink på sniskan, innan en timma hade gått och sista låten spelades. Så tråkigt att det stänger så tidigt överallt... Tacka vet jag Berlin! Ännu en höst där vore inte fel.

För att likt en sann pratkvarn avsluta en anekdot, så spillde Björn ut lite av min dricka i mina kassar när vi njöt av vegginudlar i vårsolen utanför saluhallen. Eftersom de ändå var tvugna att tvättas valde jag att slänga på mig den nya outfiten när jag gick ut på kvällen. Därför hade jag någon avslappnad Ska vi grilla på stranden?-stil i smälkalla februari. Men, jag kände mig helt rätt klädd för häng vid torggrillen när utekvällen tog slut. Kvällen slutade med att jag blev kittlad in i sängbordet, fick en väldigt djupgående änkestöt och kan inte lyfta med armen idag. Trots det, en lovely helg!