Lovsånger i natten
När jag var nio år började jag spela dragspel. Först lånade jag min farbrors enorma pärlblå dragspel som skiftade i färgen som pärlemor. Det var så stort att jag var tvungen att dra ut bälgen med fötterna om jag skulle kunna spela på det. Mitt egna första lilla dragspel var ett accordion som jag lärde mig spela lilla snigel på redan innan jag började ta dragspelslektioner. När jag hade spelat ett par år skulle jag och min ensemble uppträda på dragspelets dag på Liseberg. Det var nästan nittiotal och på fotona har jag hängslebyxor, platådojor och en hög tofs på vardera sidan huvudet. Och i bakgrunden sitter det en liten kille som ser lite uttråkad ut. Det är Daniel. Då träffade jag honom för första gången, fast det minns jag inte.
Gamla dragspelare som vi är följde vi med hans föräldrar på dragspelsstämma nere i folkets park. Det är ungefär som gamlingarnas Roskilde det där, de hälsar på i varandras förtält och sitter i stora klungor och bara spelar, spelar, spelar. Vissa blir fulla, andra börjar sjunga lovsånger. Vissa går till jubileumsteatern och dansar vals, andra lyssnar på dragspelskonsert på Rotundan eller börjar ragga på Café Holmen.
En sak har de gemensamt: de är (mång-)dubbelt äldre än jag och Daniel. Så vi gick hem rätt snart.
Kommentarer
Trackback
