My Adidas Hoodie!
Jag älskar Adidas Originials tracksuit-jackor! Vore han inte död skulle jag kyssa Adi Dassler för de fina, fantastiska plagg hans fina Adidas gör och alltid har gjort. När jag hade kysst honom hade jag sedan smällt honom på fingrarna eftersom hans företag antagligen nu eller någon gång har använt sig av barnarbete. Och när jag hade smällt honom på fingrarna skulle jag fråga om han hade brorsan Rudi i närheten, så skulle jag kysst honom också, som tack för Puma. Fantastiska prickar de där två, bröderna Dassler.
Just nu är jag uppe i fyra stycken härliga små gottingar, och den senaste ser ni på bild här. En av de där sköna med nät på insidan. Först, i Berlin, så dreglade jag över den mörkblå varianten med lätt, lätt rosa ärmar och foder. På Freeport, världens bästa outlet utanför Kungsbacka, hade de bara den här varianten och jag menar herregud, vem säger nej till lite glitter på ärmarna? Så vips låg den i min nyinköpta lila Adidaskasse. Just det, en sån jag sneglade på i Berlin men aldrig hade råd med. Så mycket var Zwei € värda när plånboken var tunn. Jackan jag köpte nu i somras, den var ett riktigt kap. På Sneakers'n'Stuff kostar den fortfarande 699, på Freeport fick jag den för ynka 340 kr! Wunderbar!
Just nu är jag uppe i fyra stycken härliga små gottingar, och den senaste ser ni på bild här. En av de där sköna med nät på insidan. Först, i Berlin, så dreglade jag över den mörkblå varianten med lätt, lätt rosa ärmar och foder. På Freeport, världens bästa outlet utanför Kungsbacka, hade de bara den här varianten och jag menar herregud, vem säger nej till lite glitter på ärmarna? Så vips låg den i min nyinköpta lila Adidaskasse. Just det, en sån jag sneglade på i Berlin men aldrig hade råd med. Så mycket var Zwei € värda när plånboken var tunn. Jackan jag köpte nu i somras, den var ett riktigt kap. På Sneakers'n'Stuff kostar den fortfarande 699, på Freeport fick jag den för ynka 340 kr! Wunderbar!
Lite skamsen får ändå erkänna: jag vill ha fleeer! Som vanligt är det 
Caliroots som har en okristligt bra rea! Även om de har det ganska utplockat nu jämfört med när de började så har de alla dessa tre fina kvar, varav två stycken faktiskt inte är tracksuits, utan vanliga hoodies! Otroligt dock att de finns kvar i min storlke, den turkosa funderar jag mycket på eftersom jag är en känd leggingslover. Världens enklaste outfit: tröja + leggins. Ändå kan det inte slå fel. Gräjt!
Caliroots som har en okristligt bra rea! Även om de har det ganska utplockat nu jämfört med när de började så har de alla dessa tre fina kvar, varav två stycken faktiskt inte är tracksuits, utan vanliga hoodies! Otroligt dock att de finns kvar i min storlke, den turkosa funderar jag mycket på eftersom jag är en känd leggingslover. Världens enklaste outfit: tröja + leggins. Ändå kan det inte slå fel. Gräjt!Facebook, facebook på skärmen där...
I gamla böcker och filmer - alltså från före datorns intrång - berättas det om människor som i ett svagt ögonblick ställer sig framför spegeln och suckar, ser sig själva djupt i ögonen och undrar: Vem är jag egentligen? Personligen står jag mest framför spegeln och tänker: Passar jag i lugg eller inte? Ändå är jag inte en särskilt ytlig person, tycker jag.
Nej, när man nu kommer in i en sån där kris som man gör ibland (jag är ju trots allt bara tjugo år och även om tonårens identitetskriser blir mindre frekventa, så fortsätter de komma), då tittar man inte i någon spegel. Antingen tar man ett foto på sig själv därman stirrar upp mot kameran man håller ovanför huvudet och ser oskyldig ut, så tänker man: NaAAahWw, JaH Erh SoOoooo CuUtIeEe! Det kanske mer var när man var tretton och ingen annan sa att man var söt, tvärtom, så man var tvungen att bevisa det för sig själv. När kriserna kommer för mig, i tjugoårsåldern, då kollar man på sin online-personlighet. Det vill säga facebook.
Vilka applikationer har jag egentligen på min facebookprofil? Vad för foton har jag taggats i, och vilka causes är viktiga för mig? Klart står att jag är kvinna, har ett förhållande med Daniel, är född den sjuttonde mars, befinner mig i Sweden och så vidare. Allt det där är helt okej att människor får se. Och ser, det gör man ju nu för tiden på facebook. Arbetsgivare kollar upp aspirerande arbetssökande för att se vilka de egentligen är. Vad vill man att de ska se? Jag började fundera på det, och jag kan säga att jag suttit här i mer än trekvart snart och raderat och låst allt möjligt så att bara min privata sfär ska få se vem jag är. Men tillbaka till frågan: Vem är jag egentligen? Hur ogärna jag än vill inse det så är det jag som gjort tre quiz om vilken Harry Potter-figur jag är, och ett där jag fick veta att jag till 100 % kan handlingen i böckerna. Jag har gjort quiz om vilken vikt jag borde ha, hur gammal min kropp är, hur många barn jag kommer att få och när jag kommer få barn (om två år, det har jag svårt att se). Alla mina causes handlar om miljö, mina grupper handlar om Arvika, och mina vänner? De flesta skulle jag inte ens minnas namnet på om jag såg dem, precis som i verkligheten.
Jag älskar Harry Potter, bryr mig mycket om miljön, min kropp och Arvikafestivalen och kommer bli en kärleksfull mamma med två döttrar och en son. Vad enkelt. Det är jag.
Nej, när man nu kommer in i en sån där kris som man gör ibland (jag är ju trots allt bara tjugo år och även om tonårens identitetskriser blir mindre frekventa, så fortsätter de komma), då tittar man inte i någon spegel. Antingen tar man ett foto på sig själv därman stirrar upp mot kameran man håller ovanför huvudet och ser oskyldig ut, så tänker man: NaAAahWw, JaH Erh SoOoooo CuUtIeEe! Det kanske mer var när man var tretton och ingen annan sa att man var söt, tvärtom, så man var tvungen att bevisa det för sig själv. När kriserna kommer för mig, i tjugoårsåldern, då kollar man på sin online-personlighet. Det vill säga facebook.
Vilka applikationer har jag egentligen på min facebookprofil? Vad för foton har jag taggats i, och vilka causes är viktiga för mig? Klart står att jag är kvinna, har ett förhållande med Daniel, är född den sjuttonde mars, befinner mig i Sweden och så vidare. Allt det där är helt okej att människor får se. Och ser, det gör man ju nu för tiden på facebook. Arbetsgivare kollar upp aspirerande arbetssökande för att se vilka de egentligen är. Vad vill man att de ska se? Jag började fundera på det, och jag kan säga att jag suttit här i mer än trekvart snart och raderat och låst allt möjligt så att bara min privata sfär ska få se vem jag är. Men tillbaka till frågan: Vem är jag egentligen? Hur ogärna jag än vill inse det så är det jag som gjort tre quiz om vilken Harry Potter-figur jag är, och ett där jag fick veta att jag till 100 % kan handlingen i böckerna. Jag har gjort quiz om vilken vikt jag borde ha, hur gammal min kropp är, hur många barn jag kommer att få och när jag kommer få barn (om två år, det har jag svårt att se). Alla mina causes handlar om miljö, mina grupper handlar om Arvika, och mina vänner? De flesta skulle jag inte ens minnas namnet på om jag såg dem, precis som i verkligheten.
Jag älskar Harry Potter, bryr mig mycket om miljön, min kropp och Arvikafestivalen och kommer bli en kärleksfull mamma med två döttrar och en son. Vad enkelt. Det är jag.
I have a dream...
... och den har jag haft länge. Tyvärr menar jag inte nu en dröm om världsfred eller så, som jag förvisso också bär på, utan en världslig, teknisk dröm: att byta ut fjärrkontrollen mot gester. Jag har de senaste månaderna drömt om stereoanläggningen som jag startar, sänker/höjer volymen samt väljer spår på med hjälp av gester. Att liksom göra en gest som om jag vred om en osynlig volymknapp, och volymen sänks. Coolt va? Kolla in det här:
Jag har gått i mål!
Jakten på den perfekta sandalen är över. Jag vann! Vem var det egentligen som ville ha en sko man snörde ihop i fram? Jag! Vem hittade en sådan? Jag! Förvisso på en hemsida jag aldrig stött på förut, men kanske är det värt en beställning? Imorgon ska saken undersökas vidare, i ett mera vaket tillstånd.
