Ur En ond man av Hans Alfredsson
Först syns man som en väldig bula
inunder mammans vida klänningstält.
Man föds. (Att födas är att dö en smula
och därför skriker bebisarna gällt.)
Sen springer man, och målet är bestämt.
I svarta gropen vilar man från springet.
Vårt liv är sannerligen blott ett skämt:
En spänd förväntans upplösning i inget.
Rutig klänning, klär det en chalmerist?
Snart ska jag börja skolan. Den sjuttonde augusti, klockan en halvtimme efter åtta på morgonen, ska jag träffa min nya klass och massa andra färska chalmerister på Götaplatsen. Då vill jag vara fin. Jag har många fina kläder, jättefina byxor och tröjor, men jag har ändå lust att köpa något nytt. Bara för att känna mig sådär lite som en ny människa. På indiska har de den här fina, jag tror att jag ska åka och prova den om den finns i Skövde. Den har till och med samma färger som min kofta!
Don't fucking tell me what to do
Här va. Här var vi Robyn igen. När tjugohundratalets pest (ångesten över att ha preseterat fel eller kasst eller ångesten över rädlsan för att man är dum i huvudet) kommer över mig är Robyn mitt kamomill i teet. Så gött! Nu lämnar jag Göteborg till förmån för landsbygden, med nollmodul och intromatte i resväskan.
