Lite mera...

Mitt liv. Isolerat, men helt okej. Förutom att jag blir stressad ibland och skriker på Dannemannen, och aldrig att jag hinner diska eller laga mat. Förhoppningen är att helgerna ska innehålla sånt, med nya studieplanen. För fem års isolering utan hushållsarbete, det känns inte riktigt hållbart.

Voila! Äntligen har jag sytt i fickorna i mitt nu tvååriga projekt (nä, jag hinner inte sy så värst ofta) och därmed är min klänning klar så när som på fållen! Så om en sisådär två år till kanske den är HELT klar då, med min arbetstakt. Jag måste ändå säga att jag är sjukt nöjd, det blev resultat! Egentligen borde jag ta kort på årets vantar, mössa, strumpor och krage som jag har stickat också, innan det är slitet och töjt och missfärgat. Oh well, en vacker dag så...

Åååh typiskt. Jag kuggade båda tentorna jag gjorde innan jul. Jag är egentligen inte särskilt förkrossad, men det ser ju inte så ljust ut när man klarat en av fyra tentor första terminen. Det skiter jag i. Det här kommer gå för jävla bra. Det lovar jag. Imorgon gör jag första omtentan på Chalmers. Så får vi se hur det går. Fingers crossed, håller tummarna och bryter ben åt höger och vänster och så ska det nog gå bra.

Jag är ingen fan av nyårslöften. Det blir jämt så banala grejer, gå ner i vikt och sånt där som människor lovar. Men nu har jag kommit på ett nyårslöfte:

Jag ska välja vad jag lägger min tid på. Det händer alldeles för ofta att jag fastnar framför teven, zappandes, slösurfar och slösar tid. Hemma hos mamma och pappa blir det aldrig så. Där hittar jag alltid andra saker att sysselsätta mig med, meningsfulla saker. Men inte i Göteborg. Men så är jag väl inte skapt att bo i en stad heller... Nu är det hur som helst dags att börja tänka igenom min fula ovana. Hoppas på bättring!

Jag och Lindemännen sitter och äter färsisgratäng, alltså pasta med köttfärssås och ostsås i ugnen. Godare finns knappt! Går segt med pluggandet, stickandet lockar, likaså symaskin och långa halkiga promenader på kyrkogården. Men här sitter jag... Blaj.

Jag kom att tänka på den helt uuuunderbara (för att låta lite småborgelig) rävskinnsmössan med tillhörande krage som har huserat hos mig den senaste veckan. Min faster skickade med mig den efter nyårsmiddagen eftersom min syster tydligen hade tjing-och-paxat den. I min faders ungdoms dagar, i mitten av 1900-talet sköt han räv och gav skinnet till min faster som lämnade in detsamma till en körsnär, och tillbaka fick hon detta. Och jag, jag har en hel räv som hänger och väntar ute i ett förråd. Nu ska jag bara hitta en körsnär och höra hur mycket räv som behövs för en tjusig huvudbonad.



Och apropå räv, så åkte jag aldrig pulka i Rävabacken hemma hos mor och far. Det är bara att återvända snart igen alltså.

För övrigt gjorde jag en tenta på två timmar (!) idag, och den kändes lätt. Det känns olycksbådande!

Idag skrev jag om pälsmössa, rävskinn och tenta. Följ mig?

Hej, imorgon är det tenta. Så jag vill mest lägga mig i badkaret och gråta det fullt med tårar, med "Vindarna sucka uti skogarna" med Monica Z på så hög volym att trumhinnorna gömmer sig längst in i hjärnan. Sen kan jag sitta där, obegåvad och döv och sticka på min lilla krage. Helst i ett visst litet torp. På måndag ringer mäklaren. När jag snart kryper till kojs ska jag inte tänka på tenta-tal, jag ska tänka på sol som letar sig fram mellan ungbjörkars små musöronblad i maj och en trädgård som med oförskämt mycket livskraft spirar och ger mig klasar av vinbär och drösar med små sura kart. Mm.