Lite mera...

Om man vill kan man hitta massor med dåliga saker med Chalmers. Så otrevliga saker att jag inte tänkte skriva dem här, någon kanske tar illa upp. Men. Chalmers är inte bara ett syndens näste, utan man kan också ha trevliga och snälla upplevelser där, jo faktiskt. Till exempel när man är phadder för nya, små oroliga Nollan. Då får man som erfaren F-sektionsmedlem (om man vill såklart) vara del av en phaddergrupp som har 99 % gemensamt med ett rosa fluffigt moln: det är mjukt, härligt och snällt. På min sektion fungerar det lite annorlunda än på många andra för phaddergrupperna löses inte upp efter Nollningens fyra hårda veckor. Nä, om man väljer att stanna kvar i sin phaddergrupp kan man räkna med att under resten av sin utbildning få vara del av ett litet halvslutet/halvöppet sällskap av människor som i mångt och mycket påminner en själv. Nollningskommittén gör nämligen ett förträffligt jobb med att analysera självdeklarationer som Nollan skickar in innan den ska börja, och kan på så sätt försöka sortera in människor i en phaddergrupper med liknande intressen och egenskaper. Och därför är jag - och kommer vara - en 34:a (alltså medlem i phaddergrupp 34) tills dess att jag tar ut min examen. Och det är nåt förjäkla fint med det. Dessutom får man fina kort tagna på sig av andra 34:or. Kolla bara!

Chalmers är inte bara ett syndens näste, utan man kan också ha trevliga och snälla upplevelser där, jo faktiskt. Vissa är rentav rädda när de ska börja Chalmers, på grund av den ökända Nollningen, som en Nollan faktiskt dog under för några decennier sen. Antagligen är det därför som Nollningen är så oerhört snäll nu för tiden, och man är synnerligen mån om att bädda in Nollan i rosa, mjukt och fluffigt frigolithav som kallas för Phaddergruppen. I år är jag phadder och är alltså en av de små frigolitbitarna som utgör det skyddande havet.

På F(ysik)-sektionen fungerar det lite annorlunda än på många andra sektioner. Phaddergrupperna löses inte upp efter Nollningen, utan när Nollningen är slut så fortsätter gruppen att finnas men gränserna mellan phaddrarna och Nollan suddas ut. Och det är så himla fint. Man är liksom en del av en halvexklusiv klubb med massa fina människor som påminner om en själv (för vilken faddergrupp man tilldelas är inte en slump, det sitter en person och läser massa enkäter och delar in människor där de verkar trivas bäst, det är sant!). Och man har den här klicken av människor kring sig ända till examen. Det är nästan det bästa på Chalmers, tycker jag.