Lite mera...

Jag kan inte säga att jag på något sätt är en erfaren auktionsbesökare. Mitt livs första bud lade jag för ungefär en vecka sedan, och trots att jag verkligen ville ha ett par-tre saker lyckades jag bara ropa in en. Men det gör liksom ingenting, för det var så spännande! Man hade ju ingen aning om vad sakerna var värda, om någon annan såg hur fantastiska de var och inte vad utropspriset skulle hamna på. Åh, man gick där och väntade på att utroparen skulle komma fram till just mina grejer (för i huvudet var de ju redan mina) och funderade på var man skulle lägga sin högstabudsgräns utan att ångra sig alltför mycket efteråt. Och plötsligt lyfte ett par killar upp en stor korg alldeles full med fina trasmattor, det var ju min! Ett finger i luften, ögonkontakt med utroparen. Sen nick, nick, nick, nick och slutligen... skak på huvudet. Någon annan fick den (usch, jag skulle ha bjudit högre känner jag nu i efterhand). Bättre gick det med min lilla ögonsten jag hade suttit och gungat i i väntan på att utroparen skulle närma sig. Nick, nick, nick - allt fler sänkte sina pekande fingrar, jag mot en tjej till! - nick, nick... den var min! Jag var ungefär lika stolt som om jag själv hade fött ut fåtöljen (vilket jag tack och lov inte gjorde), för just jag hade vunnit den från de andra och just jag skulle få med mig en billig, skön fåtölj hem.

Det är därför den är lite magisk, och det känns ungefär som om man sitter och gungar på ett rosenrött moln. Nu återstår bara att hitta det perfekta tyget att klä den med.