Hej då Göteborg!
Det tråkiga med att åka hem till föräldrarna och fira jul (ja, det finns något tråkigt med det!) är att vara borta från sina finfina vänner. Precis innan alla försvann hem till sina hemorter sågs vi en sista gång, på Espresso-house på Centralstationen, där vi hade ett minikalas med julpyntad present. Eller ja, den var pyntad med resterna av dekorationerna från julknytisen. Den guldvita granskogen hade födelsedagsbarnet gjort alldeles själv.
Presenten, ekologiska snapsar, hoppas jag dock inte att Christoffer drack på jul, för då ska man inte dricka något starkare än svagdricka, så det så.
Frida hade med sig en himla massa julklappar som skulle hem till Halland. Det såg himla juligt ut!
Julia var jätteglad för att hon och jag skulle kirra de sista julklapparna på stan när fikat var uppätet. Det är så kul att köpa saker för att ge bort! Speciellt som jag inte brukar unna mig själv så mycket under läsperioderna.
När julklapparna var inshoppade och jag hade köpt en ny naturvän mascara på NK Apoteket traskade jag Avenyn upp och mötte Daniel. Jag kunde inte låta bli att stanna till vid den härligt kitschigt upplysta skridskobanan med sjungande julgran.
Min klara favorit är nissen inne i ljudbåset som spelar lite tamburin under låtarna.
Sommarminnen
Visst har vinterblekhet sin charm, men jag kan inte låta bli att sakna min sommarhy. I lilla men ack så mysiga lägenheten som nu är ett minne blott.
Granhuggerskan Ida
Hemma hos oss är det Daniel och jag som hugger gran varje jul. Han väljer en hem till sina föräldrar och jag två hem till mina föräldrar. I år blev det en av modell mindre...
och en av modell större.
Rödkålens lovsång
Julbordet ser olika ut för alla. Min julbordstallrik måste innehålla ägg, sill, kokt potatis på den kalla tallriken. Prinskorvar, köttbullar, potatisgratäng och kål, kål, kål på den varma. Årets knytisjulbord var en riktig hit eftersom flera halläningar var inbjudna och det innebar att den för mig oprövade grönkålen hade en given plats på julbordet, hurra! Själv gjorde jag för första gången egen rödkål, och jäklar i min lilla låda vad gott det var! Jag använde Per Morbergs recept som bas eftersom det stämde bäst med vad jag hade hemma och resultatet blev en härligt saftig och söt kål i en sån kvantitet (jag hade tredubblat receptet) att jag kunde ge bort lite till vänner. Vill man inte dela med sig men ändå göra massor går det utmärkt att frysa in.
Aldrig mera köpt rödkål, I say no more.
När vännerna somnar i soffan
Julknytis, med överdådigt dessertbord. Det var så vi sa hejdå till våra vänner innan alla reste hem över julen. Utan tvekan mitt bästa julbord någonsin (inte bara dessertdelen alltså). Frida och Sara norpar lussekatter, någon sitter sönder soffan och det händer så mycket spännande överallt att jag inte lyckas ta en enda bra bild. När Frida somnar invirad i en filt i fåtöljen - då förstår jag att vårt julbord blev precis vad det ska vara.
I hamn
Jag har haft världens jullov, det kanske märks? Datorn packades upp först i förrgår och internet - det har jag bara ägnat någon minut till här och där. Min mobil ligger för det mesta oladdad i någon jackficka, bortglömd som sig bör när man träffar familjen och bara tar det lugnt. Nu är julen över och verkligheten drar igång igen, likaså bloggandet och omtentaplugget. Men först ska jag berätta vad vi gjorde på vår minisemester i Kiel!
När fingrarna frös och knäna inte bar längre damp vi ner på Starbucks, det måste man nästan göra när de har sina sötsliskiga Weihnachts-Späzialiteten. Jag valde en Cranberry White Mocha och delade en Wintertraum, alltså vinterdröm, med Daniel som drack en Lebkuchen Latte. Här hade jag även min peak gällande tyska-kunskaper, det var som ett rinnande vatten.
Julmarknaden, som var lite mindre än jag hade trott, låg utmed affärsgatan i Kiel. Därför kunde man passa på att gå igenom den när man gick mellan olika affärer för att få lite julstälmning och myskänsla. Kiel är inte särskilt vackert annars, så jag tittade hellre på grangirlander och tusentals små lampor.
Vi köpte vår lunch på julmarknaden eftersom vi båda har en fallenhet för tyskt, fett och stekt. Daniels mat var roligast, den fick man i en glasstrutsskål! Poppis på marknaden, man fick allt från pyttipanna till currywurst till glass i de där tallrikarna. Sen måste man dricka glühwein ockå, slurp! Daniel drack en som var gjord på rödvin, jag en gjord på vitvin. Fast jag var himla nyfiken på kinderpunsch, undrar vad det var?
Sen gick vi förbi Starbucks och alla lyftkranarna och bordade färjan. Kalla och trötta bäddade vi ner oss i sängarna och tittade på Baksmällan 2. Den var ungefär så dålig som jag trodde, så vi åt julbord istället och blev om möjligt ännu tröttare. Knall pang så hade vi somnat i våra sängar, och Kielresan var slut.
För jag har jullov!
Idag sitter jag inte och slår i en matematisk uppslagsbok, som jag gjorde för precis en vecka sedan. Istället för att ögna igenom sidvis med integraler läser jag Hemingway och löser korsord på tåget hem till berget. Inte fy skam direkt!
Äntligen semester!
Jamen vad har vi sysslat med de senaste dagarna då? Jo, i söndags började vi packa små väskor fulla med strumpor och julbordskläder. Det var vi inte jättesugna på efter allt jädra städande vi haft fullt upp med hela söndagen, men vi var ju tvugna! Det är så trevligt när man väl har packat klart och farit iväg.
Efter lite spårvagnsåkande och promenerande hamnade vi plötsligt i ett stort rör som vi promenerade genom, många meter över marken. Var hamnar man då?
Man hamnar på färjan till Kiel! Personalen sa hej och bjöd på glögg och chokladbitar direkt när man kom ombord, vi sa tack och bock, sen pustade vi ut i hytten med vårt nyvunna julfika. Om en liten stund skulle vi nämligen träffa Daniels farmor och farmor som också var med på båten.
Åh vad vi längtat efter semester!
Hej mina fina vänner!
Torsdagen den 15 december 2011 klockan 17:55 började mitt jullov. Det varar till 27 december då jag börjar omtentaplugga på deltid, säg 15-25 % ungefär? Jag går en fin, ledig framtid till mötes alltså. Hittills har jag proppat mitt jullov fullt med sköjigheter som julpysselskväll, retrorevy på Lorensbergsteatern, midnattsfika på stan, häng vid Musikhjälpen-glasburen, julmatsstök och julbord som varade fram till småtimmarna. Jag har haft så roligt att jag känner mig som en urvriden trasa! Men ikväll står ett riktigt sömnigt, slapp äventyr på schemat. Precis rätt tajming.
Att se fram emot
Den här hösten slår rekord i blåst och regn. Jag vet inte hur många dagar den senaste månaden jag har gått till skolan och slängt nervösa blickar mot skyn för att försöka se fallande träd innan de landar på mig, och i centrum har man barrikerat fönster och dörrar för att skydda sig mot översvämning. Människor drunknar (nästan) i sina bilar. En liten påminnelse om att jorden var här före oss, och hur fina städer och kanaler vi än bygger så svämmar det helt enkelt över när det kommer för mycket regn.
Inomhus är det ändå skönt! Att komma in till alla ljus och dofter av hyacint, nejlikor och pepparkakor. Så fort tentar på torsdag är gjord ska jag börja fixa och dona inför julbordet vi ska ha i helgen. Halva lägenheten kommer att möbleras om så att alla ska få plats, och jag ska göra rödkål och julgodis. Åh, så roligt!
I'm the king of the world!
Ni vet, sådär som Leonardo Di Caprio tjoade 1997, där han stod längst fram i fören på Titanic. Ungefär så känns det då jag lite casual gör varenda detalj rätt i min beräkning av inducerad spänning i en helt verklighetsfrämmande tentauppgift i elfält.
Nu är det bara att vänta på isberget. Jag lovar att det kommer.
Tystnaden
Nä, jag tänker inte skriva något förrän tentorna är över eller jag har blivit på bättre humör. Allt jag kan formulera nu är gnäll och gnat, för oj vad det är slut på motivationen här i tentaplugget. Gnäll och gnat i alla ära, men jag tror jag behåller det för mig själv.
Vi ses på andra sidan.
På önskelistan
Jag vet inte hur länge jag har funderat på den där tvådelade klänningen jag vill låta sy upp, så att jag kan köpa en chalmersmössa och börja gå på baler igen. Men, får man inte tummen ur så hinner någon annan före - den här gången Lena Adelsohn Liljeroth. Frågan är om man ska ha en smoking- och en fracköverdel?
Lunka på
Det händer ingenting i mitt liv de närmsta dagarna - bara tentaplugg och storm. Så vet ni.
Inget speciellt
Nä, jag ville ingenting speciellt. Bara lägga upp fina bilden på snön och mig.
Nu är det gott att leva
En dov, kraftig knall och en blixt som blixtrade på i vad som kändes som flera sekunder - sen öppnade sig himlen. Snön vräker ner och mina fotspår har redan snöat igen. Ett vitt täcke över världen var just vad jag behövde nu! Finfint!
En inspirerande outfit så här på torsdagskvällen - plommonlila velourbyxor i kombination med khakigrön och färggranna accesoarer. Vajert?
Brödfriden
Att sitta i kökssoffan och lägga en vällagrad skiva prästost på den nybakade rågtekakan som man sköljer ner med ett glas julmust. Det är faktiskt inte fy skam, jag tänker till och med sträcka mig till att säga att det är förjäkla gött. Idag kom dessutom insikten att det inte ens tog två timmar att baka en rejäl omgång bröd, och under jäsningen diskade jag upp hela det stora diskberget vi samlat på oss i veckan. Det känns skönt att ha varit duktig på åtminstone något plan när tentaplugget går sådär. Brödfriden lägger sig över hemmet och sprider en doft av nybakt.
Från snö till åska
Snön är redan bortregnad (det är ju trots allt Göteborg jag bor i) och byttes ut mot ett åskoväder, men jag tänker leva på den länge i väntan på att det vita täcket kommer för att stanna. Barn tror på tomten, vuxna tror på snö till jul.
Hjärtbling
Jag har ju nämnt att jag är och har varit sjuk ett tag nu. Plugga kan man ju göra även om man är förkyld, men orken finns inte riktigt där och när det går dåligt med tentaräknandet är det lätt att göra annat istället. Till exempel fläta hjärtan - vad man nu ska med sådana till?
Glittrar fint gör det ändå.
Framtidsdrömmar
Idag var det skönt med sovmorgon. Efter att ha slumrat till halv nio smög jag upp och tittade på julkalendern med Daniel som smet iväg till skolan så fort eftertexterna började rulla. Resten av morgonen spenderade jag med Ring P1 i öronen medan jag ägnade tiden till bloggar och framtidssurfande - ja alltså, jag kollar vilka möjligheter jag har efter utbildningen och känner mig för lite. Just nu vill jag ta en dubbel mastersexamen på Universität Stuttgart och Chalmers, för att sedan doktorera i Norrland någonstans. Kanske är det alla häftiga Umeå-bloggare som får mig att längta uppåt, eller så är det helt enkelt de ökade chanserna för snö?
Det är ändå häftigt att drömma och veta att varenda minut av plugg tar mig närmre min framtid, som jag själv kan påverka! Det är första gången jag verkligen känner det i mitt liv, och vilken känsla det är! Wow!
Skuggorna faller långa
I veckan har det varit lååånga skuggor om solen tittar fram överhuvudtaget. Det är det idag med men inte över höstlöv, utan över snö! Äntligen.
Läshörnan
Bästa grejen med att bo stort är att vi har plats med ungefär allt. Till exempel en trevlig läshörna som skänker både dagsljus, frodig grönska och en trevlig lukt av gammalt damm (från kuddarna). Jag tycker ju egentligen inte att jag har tid för skönlitterär läsning till vardags, men jag schemalägger in det i mitt liv titt som tätt för att jag helt enkelt tycker att det är så viktigt för mig.
Det finns så oerhört många klassiker jag vill ta mig igenom så att jag ska ha en bred referensram när jag läser. Det är inte för inte mitt val till högskolan lydde:
1. Civillingenjör i Teknisk Fysik
2. Litteraturvetenskap.
Det kunde lika gärna blivit det ena som det andra alltså. Nu tror jag ju att det är betydligt lättare att ha läsning som hobby än kvantfysik, så då får jag ju dra nytta av det. Som att äta kakan och ha den kvar!
Inget, inget, inget. Slut, slut, slut.
Ingen gillar väl att vara sjuk. Nu har jag varit det i snart två veckor och börjar få spader! Ingen träning, ingen ork, ingen lust att äta vassa saker eftersom jag redan har halsen full av glassplitter. Musttekakorna är slut, knäcken är slut, jag är slut, ingen orkar koka glögg.
Till och med pepparkakshuset har satt sig, det fina som jag och byggingenjör'n snickrade ihop av pepparkaksdeg och smält socker. Nästan exakt som husbyggen fungerar i verkligheten. Jag antar det enda man kan göra är att jubla - kanske inte åt eländet men åt att Röda rummet faktiskt är god läsning, att chokladkalendern hittills har innehållit choklad bakom varje lucka och att jag har jullov om tio dagar. Tjoho!
Vilodagen
Den sjunde dagen är vilodag - från bloggandet. Idag står tentaplugg på schemat och som vanligt ackompanjeras det av Verdis Rekviem. Aldrig hört? Se Den enfaldige mördaren med den unge Stellan Skarsgård i huvudrollen, bli drabbad och lyssna på Verdis Rekviem (sök på "St Petersburg Philharmonic Orchestra" på Spofity så hittar du en bra inspelning).
Dagens sanning
Att skapa en ny design till bloggen, det tar låååångt tid. För mig.
Att dö fönsterdöden
För några dagar sedan flög en duva in i fönsterrutan vid mitt skrivbord. En hård duns, flottigt kladd som visar hur duvan har glidit över fönsterrutan men jag tyckte mig se hur den flaxade iväg till buskaget nedanför fönstret och var lättad över att den hade klarat sig. Tills idag, när en skata satte sig på en gren i björken här utanför med ett helt duvben i näbben. Jag blev alldeles iskall, och så ledsen för att duvan dog på grund av att den flög in i mitt fönster. I tio minuter satt den förbannade skatan sen där och slet köttslamsor från benet, långsamt, strimla efter strimla. Det spelade ingen roll hur mycket jag än bankade på fönstret och försökte skrämma bort den. Till slut flög den bort självmant. Men ny kommer flera andra skator med mörkröda köttstycken i näbbarna och sätter sig i björken. Jag vet att det är naturens gång, men jag kan inte hjälpa att det gör mig så illa till mods när de sätter sig rätt för mina ögon och äter upp en duva som jag på något sätt känner mig skyldig till att ha dödat.
Frågor som väcks när man beräknar elfält
Hur långt bort ligger halva oändligheten?
Knäckefterlysning
Knäcken, den är redan uppäten. Ergo, mer knäck skall kokas. Men nu till den stora frågan: Vilken är er favoritsmaksättning i knäck? Själv gör jag alltid en glöggknäck, en apelsinknäck och en basknäck med kanske lite mandel eller ströbröd i, men i år vore det kul att testa något nytt. Visst kan jag lura ut nåt själv, men det är roligare att fråga er! Så kom igen, tips någon?
Min älskling, du är som en ros
Precis när vi hade bäddat ner oss i vår stora drömsäng igår kväll, Daniel och jag, slog det oss att det var på dagen fyra och ett halv år sedan vi stod på hans hemmafest och bestämde oss för att det var vi. Det efter månader av fram-och-tillbaka:nde då vi egentligen visste vad vi ville, men jag är nöjd att det tog sån tid för oss att få tummen ur. Det är bara svårt att förställa sig att det inte var längre sen - Daniel utgör en stor del av mitt hjärta, min närmsta familj och min bästa vän. Fortfarande, efter alla dagar som har gått, är Daniel fortfarande den jag helst av allt vill hänga med. Är inte det häftigt?
Att dö pepparkaksdöden
Oändligt många plåtar pepparkakor senare ligger jag helt utslagen i soffan och låter Daniel baka ut det sista av degen. Jag är pepparkaksmätt och det är alldeles för sent för att baka, egentligen. Det ska bli så skönt när alla kakor ligger i sina burkar och jag ligger i min säng. Puh!
Köttets lustar
Kött. Är det mat, är det as, är det en mänsklig rättighet? Köttätande diskuteras mer än någonsin, på grund av miljön, djurhållningsindustrin och inte minst olika fashionabla dieter. Själv är jag väldigt rädd för kött, tanken att råka kapa av någon kroppsdel eller blöda ymnigt har alltid skrämt mig något oerhört, likaså att hålla en bit dött kött i mina händer eller tugga det med mina tänder. Sen barnsben har jag haft svårt för allt kött som inte är hårt processat, hela köttbitar eller grytbitar till exempel. Det har bara känts onaturligt helt enkelt, muskler ska springa och skutta - inte ligga kryddade under ett lager sås på min tallrik. Men, jag ska redan här erkänna att jag äter kött ibland, men då är det lyx. Isterband och blodpudding, det är riktiga lyxrätter för mig.
Kobra, som alltid gör bra och intressanta program, gjorde ett program om kött. Flera av de konstnärer som intervjuades om sina relationer till kött (framför allt kött i konsten) hade ett problematiskt förhållningssätt till kött på samma sätt som jag. Det paradoxala i att vi äter någon annans kropp för att leva i vår egen passar inte i vårt civiliserade samhälle, och att djurindustrin i många fall helt saknar känsla för att det är levande väsen som processas förstärker den dåliga magkänslan ytterligare. De flesta som äter kött skulle nog tappa aptiten om de såg var deras kött kom ifrån, men det är ju just det man inte ser när man köper en hamburgare på donken, eller en liten köttbit inlindad i frigolit och plast.
Jag är så otroligt glad att vegetarisk kost har blivit ett ställningstagande för miljön, så att jag äntligen har en giltig anledning att skippa kötträtter. "Det känns fel" har aldrig varit nog som förklaring, kanske blir det provocerande på samma sätt som när någon skippar vinet fast den inte ska köra. Jag blir provocerad av människor som äter LCHF och formligen vräker i sig kött och andra miljöbelastande livsmedel. Alla ska vi väl provcera på något sätt. Jag är bara glad för allas skull om människor väljer att äta mindre kött.
Nu är jag mätt, tack!
Ibland är det vidrigt att läsa på högskola. Plugg som aldrig tar slut, rekommenderade uppgifter i en löjligt stor kvantitet, aldrig riktigt ledig, krångel med högskolepoäng som inte rapporteras som de ska och brist i kommunikationen mellan CSN och skola. Just då blir jag så jäkla avundsjuk på alla som jobbar istället. Jag vill också! Om jag inte har helt fel kommer den tiden i sinom tid även om det inte är till mycket tröst nu, men när jag om några år sitter och tänker att jag önskar att jag pluggade igen vill jag minnas det här: Åh, vad skönt det ska bli att börja jobba.
