Lite mera...

Ibland tänker jag på hur det vore att inte växa upp på Lugnåsberget. Då skulle jag inte haft barndomsbäcken på andra sidan ängen med alla blommorna. Där vårlöken färgar marken alldeles gul under ek och hassel om våren, då vattnet rusar ner till de bottenlösa dammarna där man kan fånga grodyngel. Dammarna, som egentligen är gamla dagbrott där man har brutit kvarnsten och där en vuxen man, två hundar och några kor har drunknat sen man slutade bryta sten. Om jag inte hade vuxit upp på Lugnåsberget hade jag inte vuxit upp bredvid skogen som är full av morellträd och blir alldeles blommande vit om våren. Och jag hade inte åkt till Svartvik och badat, i den lilla grumliga viken full av små stup man måste känna till. Överallt i sjön finns det klippor som ligger precis under vattenytan. Om man känner till dem kan man simma ut till dem och ställa sig där, så det ser ut som om man går på vattnet.

Idag bara jag springer runt som ett skållat ollon (usch vad fult och äckligt det lät när man skrev det, varför säger man så?!) och får inte rätsida på nåt. Jag har varit på Kyrkornas Second Hand och köpt fina gamla grejer, på Hemtex-utförsäljning och köpt fina nya grejer och framför allt har jag varit i färgaffärn! Där har jag köpt fin (ny) färg att måla stolar, nattduksbord och hylla till nya sovrummet med. Lite valde jag den för att den hade finaste namnet. Det kommer bli så fantastiskt bra! ÅH, jag vill flytta in nu för bövelen!

Det är så stilla. Inte en fågel hörs, och den sjuka räven skäller inte under mitt fönster som förra sommaren. Getingarna som hade byggt bo i väggen, bara centimeter från mitt huvud, har med sin drottning flyttat någon annanstans.

Vinden - som har  mojnat och blivit slö - drar igenom trädkronorna så att det sus som uppstår nästan låter som havet. Fast mycket snällare.

När man släckt lampan ser man hur den tunna hinnan av sommarnatt klär mina väggar med sitt ljus. Solen är borta, men knappt. Himlen lyckas aldrig bli helt igenom mörk.

Och sommarnattens klorofylltyngda luft bäddar in mig i sängen, med en doft av dagg som sänker sig över mitt ansikte, bäddar in mig, låter mig somna. Ingenting, finns det som detta.

Amen gud vilken mysig blogg jag hittade också! Bloggerskan har mitt eviga drömhår, men faktiskt har bloggen även andra kvalitéer. En människa som strassar sin omvärld sönder och samman kan jag inte annat än älska. Man kan bläddra och läsa i tusen år, istället för att plugga! But don't. Plugga först, bläddra sen. Så kan du bläddra hela natten. Och ba' älska Karin.

Idag har jag bara målat. Penslarna blöder och jag är utmattad. Så mycket har jag målat. Nu ska jag plugga. Tills glasögonen är utslitna och jag är ännu mera utmattad. Så mycket ska jag plugga.

Jag väljer att ackompanjera detta inlägg med en bild på två hästar. Min extremt duktiga morfar jag aldrig hann träffa har snidat de här hästarna, och jag tänker Aha, det är alltså tälja jag är född att göra! Men jag betvivlar. Oerhört vacker är hur som helst den suddiga ardennerhästen. Knivskarp i verkligheten. Precis som jag ska bli. När jag har pluggat.

När jag var jätteliten ville jag bli piga, för att det rimmade så bra på Ida. Ja, jag må varit duktig på det där med språk när jag var liten, men kanske inte ända från födseln. Jag hade överhuvudtaget en faiblesse för saker jag tyckte var lite Emil i Lönnerberga sådär. En av de grejerna var att sätta tyg över locket på glasburkar, det blev precis som förr i tiden tänkte jag.

Nu när jag skulle göra en liten present to go och det var hemmagjord svartvinbärsbladssaft och krusbärsmarmelad som skulle hamna i presentpåsen fanns det väl ingenting som piffade till det hela mer än lite tyg på locken? Nej! Precis som förr i tiden! Tårtpappret hamnade på papperskassen eftersom den hade en grymt ful logga mitt på. En echt super-tantig present blev det verkligen. Men naggande god.

Sniff tycker så mycket om att se ner på människor att vi har fått inrätta en speciell liten utkiksplats åt honom på balkongen. Den har som synes alla tänkbara bekvämligheter: trätrall på golvet och ett speciellt litet staket som förhindrar hundar att trilla ner när de ser spännande fåglar de vill flyga efter. Det förhindrar hundar av normalhöjd vill säga.

- Säng + madrass

- Nattduksbord

- Pinnsoffa

- String-hylla

- Duschdraperi

- Gardiner

- Dyr tehuva i form av ett hus (med nästan bara vacker funktion).

Så, kakbit! Om någon skulle råka ha lite av det här skräpet hemma och har tröttnat: ös över det på oss. Vi lovar att tacka och bocka och niga.

En tehuva är en fantastisk grej förresten! Som ett barn som är uppväxt med en nära och kärleksfull relation till Loranga, Mazarin och Dartanjang älskar man automatiskt tehuvor. Ni fattar.

Alltså. Min Charlotte Russe. Vilken dröm! Att kamerans batteri tog slut när jag stog på dörrposten och skulle åka iväg för att montera den gjorde ingenting, för jag glömmer den aldrig. Jag gjorde den med rulltårtereceptet som finns i Sju sorters kakor och fyllde med Ekströms citronfromage. Nästa gång ska jag prova att göra egen fromage, tänk med färskpressad apelsinsaft i. DET ska jag bjuda på när det är inflyttningsfika.

3 ägg
2 dl socker
2 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
½ dl kaffegrädde eller mjölk

1-2 dl sylt eller annan fyllning

1. Sätt på ugnen på 250 grader. Vispa ägg och socker härligt pösigt. Blanda vetemjölet med bakpulvret och vänd ner det. Rör ut och tillsätt kaffegrädden eller mjölken.

2. Bred sedan ut smeten på ett bakplåtspapper i en långpanna som är ungefär 30x40 cm och låt plåten stå ungefär 5 minuter mitt i ugnen. Botten får färg ganska plötsligt (i alla fall i min ugn), så håll ögonen på den!

3. Medan du väntar på att botten ska bli gräddad, sockra ett bakplåtspapper som du sen välter upp den nygräddade botten på, så den hamnar upp och ner alltså. Lossa det första bakplåtspappret genom att pensla det med kallt vatten. Bred sen sylt på den sidan, rulla ihop.

4. Skiva upp rulltårtan och klä insidan av en skål med bitarna, så det liksom blir en rulltårte-skål inuti skålen. Vispa till pulverfromage som du sedan häller inuti rulltårteskålen. Kyl allt tills fromagen har stelnat. Stjälp upp hela konkarången på ett fat och voilà! Du har gjort en Charlotte Russe! Dekorera gärna med lite färsk frukt och pudra eventuellt över lite florsocker.

Hörni, oavsett vad ni röstade på i senaste valet: Lyssna på inledningen av Lars Ohly's sommarprat. Han har tillsammans med Maud Olofsson varit en av de partiledare som sagt riktigt vettiga grejer om Norges sorgliga helg. Och sen såg han så gullig ut i sin krans bak mot nacken, med luggen som tittar fram lite pillemariskt.

Jag och Daniel åkte runt och letade möbler till lägenheten idag. Vi hittade inte direkt något av det vi skulle ha, men det gav mycket ändå. Det är faktiskt rätt jobbigt att tänka på hur vi vill ha det - vi har ju bara sett lägenheten vid en visning - men det börjar på något sätt klarna lite mer för varje uslig minut vi lägger på att fantisera och föreställa oss. Nu är jag dretans trött efter att titta på gammal skit i en hel dag. Vi slänger oss i soffan och kollar på Sommar med Ernst istället. Skiten får klara sig själv.

Alltså. Jag kollade på UnderbaraClaras blogg. Och jag tror att jag måste döda någon om jag inte får riktigt salt, smörstekt sparris med smarrig riven ost på idag. Tyvärr. Så det är la bäst att jag köper lite sparris då.

Bilden är från UnderbaraClara.

En kaka som  mamma alltid har gjort om somrarna när trädgården dignar av frukt och bär är Rör ihop-kaka. Jag vågar nästan lova att den här kakan toppar listan av kakor där det gäller att få godast smak med minsta möjliga arbetsinsats. Den kräver så lite jobb så det är bara att slänga upp benen på köksbordet och lata sig.

Dessutom hittade jag ett MYCKET bättre ställe senare på kvällen när jag och mamma cyklade iväg (och fnissade åt jaktlagets "lägereld" som är så pimpad till tänderna att det snart är en trerumsvilla). Imorgon bitti avreser en hallonplockarexpedition för att undersöka getingshalten i detta snår. Rapporten beräknas komma senare i veckan.

Sommaren är vacker. Frodiga, välklippta gräsmattor som skickar upp skirt gröna strån. Stora allvarliga löv som låter sig smekas med vinden. Blommor så färgstarka att man tror det är färgämnen i dem.

Sommaren är vacker. Regnet som faller hårt mot marken. Stora, saftiga droppar som slår emot löven, rinner av dem, droppar ner i jorden där de försvinner ner. Tar med sig allt kvavt och bränt i luften, lämnar bara frisk och god luft kvar att andas in i stora klunkar.

Jag brukar sitta med näsan så nära fönsterglaset så det nästan blir märken och titta på regndropparna som söker sig ner över glaset, strävar ner mot marken. Se hur alla miljontals droppar bildar en stor massa som slår ner över trädgården. Så plötsligt tar det slut, och jag blir alltid lite vemodig. (Ungefär som när  man är lite rädd för åskan när den är precis över en, men blir besviken när mullret drar bortåt) Jag går ut på balkongen och råkar alltid sätta stortån i en liten vattenpöl, andas in luften och ser regnet dra bort över Vänern. Det är behagligt varmt, det känns som att luften håller om mig. Det är en vacker sommardag.

Tänk att jag då istället kan njuta av den lilla pälskorven som ligger vid mina fötter. Sniff har krupit ihop och lagt sig i en liten solstrimma på mattan, och det är en ren fröjd att se han beniga bröstkorg resas upp... falla ner. Resas upp... falla ner. Så mycket liv, i en enda liten illaluktande sträv tax.

Och just ja. Vi fick drömlägenheten.

Regn, regn, regn och såklart lite blåst som regnet kunde fladdra runt i.

Regnet kommer uppifrån, nerifrån, inifrån och ut.

Regnjackan blir blöt inifrån.

Regndropparna faller inte, de sprutar åt alla håll som vattenslangsregn i en lågbudgetfilm.

Fast det var ju såklart inte så särskilt spännande, det händer ju jämt. Nä, det spännande var att vi var på lägenhetsvisning! Tre styckna i samma hus hann vi faktiskt med, och det kändes riktigt bra. Redigt med kötid sitter vi inne på också så jag hoppas så otroligt mycket att vi kommer få en av dem, självklart hoppas jag att vi får vår förstaprioritering. Det skulle innebära försäljning av fina 1940-talsettan vi bor i nu och flytt till en nyrenoverad 1960-talstrea som mest ser ut som en 2010-talstrea. 1940 till 2010 känns inte riktigt lika skoj som etta till trea, men det får kompenseras av att det är fräscht och att ingen annan bott där innan oss. Åh, låt oss få den nu då! Heja heja, håll alla tummar!

Utsikt från 40-talsettan.

... är vinbärsbuskar som bär klasvis med saftiga, svarta bär. De fullkomligen stinker av C-vitamin.

... är klarbär som är riktigt röda, riktigt sura och alldeles gula inuti. Somrarna när jag var liten smakade mammas klarbärssaft.

... är vackra bigarråer, i vilken färg de än må vara. Söta som om de hade fångat upp hela sommarens solsken och samlat det i ett enda träd, fullt med färgglada bär. De ser nästan ut som små solar, i alla fall om det är solnedgång.

... är det lilla, fina huset jag och Daniel sov i en sommar efter att jag och mamma hade fräschat upp det. Vi hade det gamla tv-spelet där, och badrummet fungerade inte. Titt som tätt blev jag livrädd för att det skulle komma spöken och knacka på fönsterrutorna bara för att kyrkogården ligger tvärs över vägen. Sånt larv!

Hos mamma och pappa är det största rummet lika stort som hela min och Daniels lägenhet. Men å andra sidan är allt lite mer slitet och bubbligt också. Jag gillar't.

Egentligen skulle gräset klippas nu, men eftersom gräsklipparen inte vill starta trots ömma smekningar och ny, god bensin får jag väl helt enkelt ligga och lata mig istället. Då kan man begrunda det faktum att sandaler på cykelsemester kan orsaka många glada skratt, och man kan begrunda det faktum att hårt jobb ger blåmärken. Man kan också begrunda att det är hemskt tråkigt med bilder om man saknar en bra bildbehandlare. Vilket jag gör just nu. Blä.

Ja, det brukar gubbarna kalla det. Jag brukar kalla det kantareller, fast det är ju sant att det är i skogen de finns. De har börjat komma här nu, även om de är lite små och torra sådär. Mamma firade med att smörsteka några och lägga dem på smörgås till kvällsmat, och det var smarr det!

Jag valde att rensa mina, lägga dem i påsar, väga dem med kantarellgula vågen och frysa ner dem för mustiga viltgrytor i höst. Kanske kan man slänga ihop några vildsvinsbiffar med kantareller i? Och äpplemos till det?

Hela tiden hade jag sällskap av en liten hund som tassade runt kring mina fötter där jag satt på kökssoffan. När kantarellslitet var klart och jag lyxade med lite mjölkchoklad och Sommar med Ernst på tv började den lilla rackaren tigga, som om hundar visst kunde äta choklad. Han ska vara glad att han inte får någon!

1. Plocka två liter svartvinbärsblad (om du har ett smalt litermått kan du behöva trycka ihop bladen lite lätt för att få ihop tillräckligt). Borsta noggrant 3 citroner (helst ekologiska såklart!) och skiva dem tunt. Lägg blad och citroner i en stor bunke som tål värme.

2. Koka upp två liter vatten i en kastrull. Häll i 2,5 kg socker (1 kg ska räcka om saften ska frysas, jag provade det) och rör om tills det har löst sig helt.

3. Häll sockerlösning och 50 g citronsyra över bladen och citronskivorna. Låt svalna och stå kallt med lock i 5 dagar. Sen är det bara att sila och hälla upp på flaskor. Smaskens!

Jag har alltså fem dagar kvar innan jag får smaka resultatet, men jag hoppas verkligen att det blir gott. Igår gjorde jag finfin jordgubbssaft tillsammans med Dannemannen efter att vi hade självplockat jordgubbar på Moholms Herrgård med mamma och pappa. Det är den mysigaste självplocken som finns, med två stora, svarta hundar, en snäll Stockholmsfarbror, omålade växthus och halm mellan jordgubbsraderna. Tillsammans plockade vi 13 kg som sen skulle sköljas, snoppas, förpackas, märkas samt frysas och eftersom jag gillar när det är effektivt så inredde vi olika stationer som bemannades och huj! så var arbetet snart klart. Samtidigt som saften stod på spisen. Efter en liten löparrunda på berget blev det kvällsfika med nykokt saft och kakor som råkat bli över när frysen tinades av. Det är något alldeles speciellt somrigt med färsk hemgjord jordgubbssaft. Den blir helt rund i smaken och smakar alldeles rött. Bara jag tänker på den vattnas det i munnen, och jag får nog gå och blanda till ett glas nu direkt när jag ska ställa in vinbärsbladssaften i kylskåpet. Tur att man är lat och inte har borstat tänderna än!

Alltså, att jag har hunnit göra saft redan och tycker det är sent att inte ha borstat tänderna klockan nio beror inte på präktighet förresten om någon skulle tro det. Fast mamma gav mig så mycket beröm när hon kom ner i köket så jag blev generad. I själva verket klev jag upp kvart i sex för att skjutsa Dannemannen till bussen. I vanliga fall kliver jag upp ungefär nu.