Lite mera...

Sommaren är vacker. Frodiga, välklippta gräsmattor som skickar upp skirt gröna strån. Stora allvarliga löv som låter sig smekas med vinden. Blommor så färgstarka att man tror det är färgämnen i dem.

Sommaren är vacker. Regnet som faller hårt mot marken. Stora, saftiga droppar som slår emot löven, rinner av dem, droppar ner i jorden där de försvinner ner. Tar med sig allt kvavt och bränt i luften, lämnar bara frisk och god luft kvar att andas in i stora klunkar.

Jag brukar sitta med näsan så nära fönsterglaset så det nästan blir märken och titta på regndropparna som söker sig ner över glaset, strävar ner mot marken. Se hur alla miljontals droppar bildar en stor massa som slår ner över trädgården. Så plötsligt tar det slut, och jag blir alltid lite vemodig. (Ungefär som när  man är lite rädd för åskan när den är precis över en, men blir besviken när mullret drar bortåt) Jag går ut på balkongen och råkar alltid sätta stortån i en liten vattenpöl, andas in luften och ser regnet dra bort över Vänern. Det är behagligt varmt, det känns som att luften håller om mig. Det är en vacker sommardag.