Lite mera...

Tyst några dagar. Sen plötsligt! Ett awsome mellanmål: Blodgrape med florsocker som jag siktar med teklämman. Mm.

Bra gjort att du gav svar på tal! Självklart ska du inte behöva det, men det är så lätt hänt nu med internet och alla dess kommentarfunktioner att någon skriver en onödig och otrevlig kommentar, klickar på sänd och så går man liksom vidare sen och glömmer det. Hade man sagt nåt sånt r

Det finns en sjuhelvetes kvinna som har ett sånt go att hon faktiskt är en av de där människorna jag tänker på när jag är lat och inte får nåt uträttat (Ja, för jag är en sån som ibland kan behöva en spark där bak). Jag snackar om Ebba von Sydow, och jag följer hennes blogg på SVT. Hon hade fått en så risig och onödig kommentar i helgen så jag kände att luften så smått gick ur mig när jag började tänka på hur otrevliga människor kan vara mot varandra.

På ett plan kan man ju tycka att bloggare som är generösa och delar med sig av sitt liv helst inte skulle behöva få kommentarer av den karaktären. Å andra sidan så är det ju så enkelt nu för tiden att lämna kommentarer på andra människor, det är ju faktiskt ofta vad människor gör. Kommenterar andras liv. En lite obehaglig tanke egentligen.

Kruxet är ju bara att vi inte är vana vid den här sortens kommunikation. Jag tror att många som ger snäsiga kommentarer aldrig skulle kunna med att göra det öga mot öga med personen i fråga, och då är det oturligt att man inte har samma spärr på internet. Personen som ger en sån här kommentar lägger nog det rätt snabbt bakom sig, kanske redan har glömt det dagen därpå. Att verkligen se en människas reaktion på en otrevlig kommentar, det ger ett mer bestående intryck.

Så, även om det är trist att Ebba överhuvudtaget ska behöva försvara sig och ett symtom som är vanligt vid graviditet (Herregud, det är som att någon skulle säga: Vilken stor mage du har! Usch!) så tycker jag att det var strongt gjort att hon gjorde det. Kanske fick det några att tänka på hur man kommenterar sina medmänniskor och kan bringa lite mer av vardagshyfsen till internet.

Jag älskar ju Hasse & Tage så mycket att jag undrar om de verkligen kan vara så bra. Jag gapskrattar ju inte direkt nonstop när jag kollar på deras grejer. Men det är så oskyldigt på nåt sätt. Till och med när det har udd så är det alltid lite försiktigt och snällt ändå, fast samtidigt alltid klurigt och intelligent. Lite småfånigt, med hjärtat på rätta stället. Precis som min pappa.

Idag har jag skrivit om Hasse och Tage, efter kaffet och kaffeflickor.

Nu skiter jag i pluggandet. Bara tre timmar blev det idag, men ibland får det vara så. Jag har i alla fall lyckats att hålla mig ifrån att festa idag, även om det innebar att jag missade en legendarisk caps och overallen tittar förebrående på mig från sin krok på dörrposten. Caps, det är ju det där magiska kapsylspelet.

Istället föratt plugga blev det lite rotande i sylådan. Där ligger några projekt, men sömnaden ligger ju en bit ner på priolistan nu för tiden så de samlar mest damm. Den här underbart blåa klänningen hittade jag på second handen Ebbes Hörna i Bellevue härom veckan. Den var hemmasydd i strl 42 eller nåt runt där gissar jag. Kanske ännu större, hur som helst alldeles för stor för mig. Men, fördelen med hemmasytt är att det är lätt att sy om. Klänningen är isärsprättad där den behöver sys om, nu ska jag bara köpa en finfin nål till symaskinen och sy ihop grejen igen. Den är hellång, har vida ärmar som räcker till armbågarna och jag kommer att vara magiskt vacker i den med mina vita sandaletter i sommar. Ja, det är visionen i alla fall.

Har man inte något bra syskrin får man ta farfars gamla förbandslåda istället. Det har ännu aldrig svikit mig.

Idag har jag skrivit om klänning, sömnad och syskrin.

Men vill man spara lite djur från att behöva lägga av sig skinnet, och misstänker att garverierna nog släpper ifrån sig lite väl mycket kemikalier ska man leta på second hand och loppisar! Har man riktigt tur så hittar man gamla fina grejer som har åldrats och blivit lite mörkare i färgen. Värt att hålla ögonen öppna för!

Energismartaste sättet att koka ägg förresten, det är att lägga önskat antal ägg i en kastrull fylld med ungefär 1 cm vatten. Lägg på locket, koka upp, stäng av plattan. Låt kastrullen stå kvar på plattan med locket på lika länge som du brukar koka dina ägg. Sen är det klart! Så smidigt, äggen spricker aldrig heller när man kokar dem på det här sättet. Voila!

Förresten, mitt upp i alltihop håller jag på och försöker köpa hus (!). Det är så mycket teori om dagarna, så när jag är ledig skulle jag så gärna vilja slita med något riktigt grovt och tungt kroppsarbete. Åstadkomma någonting mer påtagligt än mera trängsel i hjärnan. Vara min egen chef, över mitt eget projekt. Visa mig själv vad jag faktiskt kan. Så jag har letat små renoveringshungrande stugor i närheten av mor och far, och ta mig tusan om det inte dök upp en perfekt stuga innan jul. Jag var där och tittade en gång, två gånger. Jag tvekade flera hundra gånger, och sen plötsligt lade någon som verkade riktigt intresserad ett bud. Så då lade jag ett också! Någon bestämde sig för att bjuda över, och jag som egentligen bara skulle lägga ett bud tänkte "Va fasen, jag måste testa en gång till. Annars kommer jag alltid att ångra mig!". Så jag la ett bud till. Över min budget egentligen, men en smula lån hängande efter sig kan man kanske leva med. Och ja, det var lite också för att Någon skulle få betala lite mer om Någon vann budgivningen, ogin som människan (eller bara jag) kan vara ibland. Vet ni? Dra mig baklänges, men Någon gav sig. Jag vann budgivningen.

Det var en sån fantastisk dag, fjärilar i magen och segerrus om vartannat. Äntligen vågade jag försiktigt börja tänka tankar om vad som skulle göras på stället i sommar. Föreställde mig en välklippt gräsmatta med ordnade rabatten och sol som strilade mellan de stora äppelträdens grenar. Fåren i hagen bredvid som tuggar sin klöver. Gardiner som fladdrar i vinden, doften av gammal timmerstuga.

Synd bara att inte säljaren accepterade budet...

Under mina tre år på gymnasiet var jag riktigt rädd för att plugga på högskola. Trots att jag alltid har gillat att lära mig saker och det alltid har gått väldigt lätt för mig i skolan, så blev jag otroligt skoltrött. Och fick en mastodontprestationsångest som helt låste mig. Och skolkade massor. Så mycket att mitt studiebidrag nästan rök. (Fast det tror jag fortfarande inte att mamma eller pappa vet om!) Hur skulle det då gå på högskolan? Tänk om jag bara blev trögare och trögare och helt plöstligt var mig sämst? I min lilla hemstad var det väl inte så svårt att gå ut med toppbetyg, det var säkert mycket svårare i resten av Sverige. Ja, antagligen var jag sämst i hela Sverige på allt, det var min slutsats.

Det känns så himla typiskt tonårstjejer det där! Önskan att vilja ge allt och prestera står ivägen för allt som man egentligen förtjänar. Hur som helst så lyckades jag ändå hamna på en utbildning med ett jäddrans högt tempo, just för att jag vill prestera, helst mig sönder och samman! Hur mycket jag än må gnälla och hur mycket mitt inre än gnisslar och knakar i fogarna så måste jag säga, fy fasen vad bra jag har valt! Jag älskar varje sekund av ångest, kuggade tentor (även om det kunde få finnas lite färre av den delen), vunna högskolepoäng, sena nätter på skolan, middagslagning i skolans lunchrum, Efter Tenta-raj, Gasque, caps, sittningar och allt som min lilla Chalmers-bubbla innehåller. Jag älskar mitt inrutade och enformiga liv. Bättre liv kunde jag inte ha.