Lite mera...

Det finns ingenting som att ligga i sängen med fönstret öppet på vid gavel mot sommarnatten. I det sitter ett myggnät som min mamma har byggt med kärlek, bara för att jag ska slippa slå mygg.

Äh. Ibland måste man bara gå in i sin lilla bubbla och försöka sortera ut vad som är viktigt här i livet. Jag är inte riktigt färdig med det än. Medan jag funderar, i bubblan, lyssnar jag på tonsatta dikter av Sonja Åkesson, bakar småkakor till klockan två på natten och lagar mat av hemmaplockade kantareller.

Som tur är blev man frisk hemma hos mor och far, med frisk lantluft och hela baletten. Frisk måste man vara, för nu är det tentaplugg dagarna i ända. Det känns faktiskt riktigt skönt, en rejäl urladdning. Även om det såklart är stressigt.

Well, kanske det senaste inlägget talade för sig själv? Jag har mycket att göra nu för tiden. Ibland när jag tänker på mitt liv tycker jag att det verkar fasansfullt, med allt plugg och det där, fast situationen antagligen är densamma för de flesta studenter. Och i ärlighetens namn, jag tycker att flexibiliteten är rätt så göttig ändå. Jag menar, när jag inte pluggar eller festar så hinner jag faktiskt slappa en hel del. Idag har jag skrivit om studentliv, chalmers och teknisk fysik.

Hej, imorgon är det tenta. Så jag vill mest lägga mig i badkaret och gråta det fullt med tårar, med "Vindarna sucka uti skogarna" med Monica Z på så hög volym att trumhinnorna gömmer sig längst in i hjärnan. Sen kan jag sitta där, obegåvad och döv och sticka på min lilla krage. Helst i ett visst litet torp. På måndag ringer mäklaren. När jag snart kryper till kojs ska jag inte tänka på tenta-tal, jag ska tänka på sol som letar sig fram mellan ungbjörkars små musöronblad i maj och en trädgård som med oförskämt mycket livskraft spirar och ger mig klasar av vinbär och drösar med små sura kart. Mm.

Ibland säger det bara kabaam och så trillar jag ner i något magiskt underlandshål i marken och dimper helt sonika ner i någonting från mitt liv förr. Jag hittade inlägg från gamla bloggen, och jag blir så in i helvete stolt över den jag var då. Jag var så duktig på att uttrycka mig (inte konstigt eftersom jag jobbade på tidning då), pluggade på som en riktig liten mönsterelev, var sådär lagom olycklig över min för tillfället lite trassliga hemsituation och tittade duktigt och regelbundet på kobra, Arty och andra pretto men spännande saker. Jag läste BON magazine och var insatt i politik, lyssnade på nya, okända band. Framför allt: jag var olyckligt kär i Dannemannen. Det var en magisk tid! Allt nytt och spännande, samtidigt det obehagligt spännande på några års tryggt avstånd. Ibland undrar jag om jag är för lycklig nu? Eller, frågan är om jag är för lycklig med tanke på alla saker som är viktiga i mitt liv som jag har prioriterat bort för att istället välja förväntningar och bekväma vägar. Denna farliga, farliga bekvämlighet. Kanske det är dags att styra upp livet? Kanske räcker det helt enkelt med en Danneman och en strävan efter en utbildning? Vi får väl se när 40-årskrisen kommer, hur nöjd jag blev.

Jag sitter i Chalmersbiblioteket, det som har blivit mitt hem de senaste veckorna. Jag sitter och försöker bevisa definitioner och satser, men jag har aldrig någonsin varit såhär trött när jag pluggat. Och jag har inte en susning varför! Varje kväll lägger jag mig i tid, om morgnarna sover jag längre än vanligt eftersom jag helt enkelt inte orkar gå upp. Nu är jag så förbannat less på pluggandet - som jag vanligtvis trivs med - att jag bara vill springa rätt ut på en tyst, snöig åker. Skida iväg i skymningen, ut i mörker som försiktigt lyses upp av det tjocka snötäcket. Känna snoret frysa i näsan, minusgraderna sticka i kinderna och hakan, skida på som en vanvettig tills svetten rinner innanför understället och jag skidar hemåt igen. Kanske är det helt enkelt min gamla instängdhet som gör sig påmind igen? Den här vantrivseln med all trafik, alla människor, betong istället för jord, tegel istället för trä, lyktstolpar istället för trädkronor. Suset från stora farleder istället för knäppande tystnad och sus i tusen och åter tusen trädtoppar. Ja, vem väljer det?



Idag har jag skrivit om landet, lugn, snö, skidor, plugga och Chalmers.

HUJEDA MIG! Det känns som att jag pluggar non-stop, men det gör jag verkligen inte. Jag pluggar, äter och sover. Och sen så försvinner det massa tid i någon sorts gråzon som består av fika, break downs och nötknäckarmys hemma i soffan. Nu har jag varit hos mor och far i helgen och då måste lite tid läggas åt att skotta och åka skidor också. Och rota i gamla lådor i förråden för att se vad som finns där. Ja, i helgen har verkligen inte mycket blivit gjort, men jag tror i alla fall att jag kommer återvända till Chalmers utvilad och redo för en veckas intensivt pluggande. Sure hope so, för på lördag är det Java-tenta! Herregud...

Jag vill inte vara den som är den. Här tänkte jag att jag skulle skriva hur bra filmen Scott Pilgrim vs The World är. Men jag orkar inte. Jag har ont i halsen och vill inte annat än sova. Fast det snöat hela dagen och är vitt utanför fönstret, jag har köpt nya vinterskor som jag har promenadgått och inte orkat plugga någonting. För att riktigt toppa dagen har jag köpt en underbart gott luktande återfuktande kloss på Lush. Och bara sådär, så slank ett läppglans som smakar kola med också. Smaskens!

Idag lyssnar vi på Under My Thumb och ser var jag står nu, och framåt. Måste säga att listan nedan gör mig nöjd.

• Inom två veckor har ReKo haft omsitts och mitt sittande år som ReKoNoll10 är över. Jag var ordförande så länge jag kunde, och var med och arrade mottagning för GU's nybörjare på fysik så fort jag fick en stund över från min nollningen på Teknisk Fysik på Chalmers.
• LV1 var jag en av de lyckliga få som fulaspade (deras officiella aspning är inte igång än) till Djungelpatrullen och hjälpte till att arrangera F's pub i Focus under Chalmers pubrunda. Kvällen slutade med att jag och Anton, på väg till spårvagnen hem efter Djungelpatrullens efterfest, hejade på klasskamraterna som var på väg till dagens första lektion. Det var inte vi. Jag lärde mig att det är hårt att vara DP.
• Aspning med för FnollK! Nollningskommittén är den förening jag faktiskt vill komma med i. Har hittills innehållit en toksitts som jag och Sara klädde oss vackert synkroniserat till, och en Rysslandssittning som jag och Kapten Detmiestrev toastade. Vackert var det. Jag vann en revolutionär brottningsmatch (fy, jag måste verkligen sluta brottas när jag dricker, blåmärkena!) över två starka män i Djungelpatrullen, men så vet man ju å andra sidan vad Ryssarna ger sina atleter.
• Studierna har fått en andra chans i år. Och Oh Boy! vill jag satsa?! Ja. Men vi får se. Det är nu man är med i föreningarna, sen får man plugga. Jag har försprång och kanske kan unna mig att bara klara kurserna nu, för att nästa nyår kicka igång på riktigt. Vi får se vad som händer. Men jag är så taggad!
• Ph34-nollan, det vill säga jag med flera ska arra återsitts. Men sånt har jag gjort förut. Piece of cake, det blir roligt!

Egentligen, borde jag sitta vid matlab nu. Men det gör jag inte. Jag lyssnar på Zetterlund (Monica Zetterlund – Siv och Gunne), torkar någon tår och känner mig som om jag sprungit in i en bergvägg med huvudet före, men bara studsat tillbaka och landat på mjuk asfalt. Lägenheten i går, med skruvhål i väggarna och fel färg på köksluckorna har transformerats och när jag ser ljuset från de flackande lågorna smeka väggarna som jag och Daniel målade om i somras, leta sig in i varenda litet dun i kuddarna och skapa en hemlig skugga under gungfåtöljen som svajar under mig som bästa hängmatta - då förstår jag det fantastiska. Jag och Daniel bor i lägenheten, vi två har samma punkt som vi kallar "hem". Det är våran hud och våra andetag som sitter i täcket och kuddarna i sängen, mina skivor som står i skivstället, Daniels filmer som ligger i TV-bänken. Daniel har lagt kuddarna i soffan på det sättet han alltid gör när han städar, min ryggsäck ligger öppen på fåtöljen med matlådan kvar i sig, som vanligt. Kan det någonsin bli bättre?

Händelsefattigt, det är tråkigt det. Jag har lätt för att slöa i soffan en dag, men jag har svårt för att ha ett händelsefattigt liv. Ändå slutar det alltid så här. Det ena erbjudandet efter det andra dyker upp, jag tackar ja, ja, ja och tänker "Shit, det här var ju ingenting!" Tills dagen kommer, den dagen som alltid kommer. Dagen då jag känner att Näe, nu vill jag bara ha tid för Daniel och ha tid att sy, ha tid att gräva ner mig i studierna, ha tid att andas tio andetag utan att tänka på tusen plikter. Därför har jag nu på riktigt bestämt.

Göteborg är insnöat ja, just det. Flera decimeter snö, endast 4 spårvagnsnummer går i stan och det är lögn att ta sig någonstans. Nu är första stunden på dagar då solen gassar istället för att snön vräker ner, och jag måste säga: Det är fantastiskt utomhus! Allt blir beslöjat och mjukt under snön, helt fantastiskt.

Torsdagen har förflutit röd, både i den gregorianska och biologiska almanackan. Kristihimmelsfärd var det ja, och ledig från dagis. Min finaste gosekorv var här och vilade upp sig efter sin slitiga vecka, och jag tog igen mig efter gårdagens sjukfrånvaro. Det är lustigt, jag kände att jag började få migrän, somnade snabbt som attan om igen efter att ha sjukanmält mig, vaknade klockan två och kände att jag haft migrän. Huvudvärken och de svidande musklerna som drar i mina ögonlober än hit, än dit gör sig påminda idag med, men jag missade själva migränen igår. Ibland har man allt tur! Dålig tajming dock, jag hade ju sovit med papiljotter och såg ut som en riktig sommardröm i håret när jag klev upp. Det blev bara rufs av det när jag hade sovit av mig migränen.

Som jag bäst låg där och snusade med min kära - lyckligt ovetandes om vad som väntade - började hela bäbismaskinen att skrynkla ihop sig och trassla. Klockan sex vaknar jag med ett litet "hhhhhhhmmff" som inom en halvtimme har övergått till torrgråt och "Aaaaanghh", sparkande i väggar och kräkningar. Visst har man mensvärk ibland, men det här var olikt allt jag någonsin upplevt. Det kändes verkligen som om någon krafsade och slet sönder hela mitt innanmäle med långa vassa klor, som att allt låg där i bäckenbenet som en enda lång sönderriven smörja. När suttit på toaletten med ansiktet i en hink och kallsvetten drypande några minuter började världen försvinna bort och jag blev livrädd att jag skulle svimma! Rar som jag är så la jag mig på golvet bredvid mammas säng och hon fick ta hand om mig i en timma tills de olika smärtstillande jag provat började sätta in. Daniel, stackaren, kom och kollade till mig men jag grymtade någonting inte så trevligt om att han skulle gå och lägga sig igen.

Om jag tyckte detta var hemskt kommer jag ju aldrig att kunna stå ut med barnafödande. Och stackars Daniel fick en försmak av hur det kommer att låta där i förlossningsrummet. Vilken morgon!

Idag var luften så tjock som gelé, och värmen dallrade samtidigt som det blåste kallt. Precis så känns det inför årets Arvikafestival. Året till ära är jag alltså cateringansvarig på Vintergatan - den största scenen som i år ska ta  30 000 människor - och ska se till att det är nöjda artister som uppträder på den scenen. I år kommer bland annat pop-mastodonterna Depeche Mode stå där. Behöver jag säga att det både pirrar och snörper sig i magen när jag hör deras "WRONG" på radio?

Jag har närmast panikartad skräck inför att resa bort. Det behöver bara vara över natten, men huvudsaken är att natten spenderas med människor jag inte känner särskilt väl. Där börjar paniken.

Det började med att Jenny från Arvikafestivalen ringde i söndags, och frågade om jag ville vara Cateringansvarig på Vintergatan tillsammans med två till. Visst! sa jag fast jag egentligen tänkt skippa det i år. Och pang tjoff så kommer jag spendera morgondagen på ett tåg till Stockholm för Backstagehelg. Jag får se om jag blir eld och lågor eller avskräckt inför uppgiften, men jag skulle tippa på att allt känns härligt när jag varit där. Så är det ingen tvekan om vad jag ska göra den där veckan i juli sedan.

Första stegen är dock att hantera andnöden, ångesten och klumpen i hela överkroppen. Har jag med mig allt? Kommer det sluta med att jag ändå har glömt något klädesplagg och sitter där som den smutsiga killen i Snobben bland alla rena och fina människor? Kommer alla vara jätteentusiastiska medan jag gäspar och vill åka hem? Kanske glömmer jag väskan på tåget, eller så stjäl någon den på t-centralen? Och tänk om jag missar tåget! Tänk om det händer någonting med mamma, pappa, Emma eller Daniel medan jag är borta? Hur är det att sova utan mina gosedjursflodhästar under armarna? Hur, hur, hur? Att bli lika vuxen som mamma och pappa, och bara lägga sig ner och somna var man än må vara just för att uppgiften om natten är att sova, det känns väldigt långt borta nu...

Klockan två till klockan fyra igår fick jag jobba på fritids första gången. Det var ingenting som sa klick i mig direkt, mer suck. Som jag sagt tidigare, jag föredrar att jobba med mindre barn, på dagis. Dels för att man behövs mer och kan lära dem så mycket, dels för att arbetsuppgiften på fritids var av en mer polisiär natur. I huvudsak gick man runt och skällde och gnällde. Men det är såklart beroende på var man arbetar.

Hur som helst så blev det de vita och turkosa skorna som snart är på väg till Shell i Mariestad, där de hämtas ut av min karl. Jag är lite nervös över hur adidasskor kommer sitta på mina fötter, eftersom jag aldrig har haft ett par adidas förut. Vi tillber skogudarna och hoppas. Sommardrömmarna fortsätter...

Jag vet att jag måste läsa matte snart, men vem orkar det? Idag är en väldigt trög dag överhuvudtaget. Kanske borde man gå ut och gå och lyssna på vårvindarna? För idag är våren på väg. Herr Omar står och sliter i sitt anletes svett på vedhögen, far knegar på och försöker få sitt kontor i ordning. Jag hjälpte honom att projektera det hela, och han var tacksam. Visst är det svårt att tänka sig, att allting runt omkring oss är bara ett litet pyttigt avtryck någonstans i mitten av jordens historia. Solen lyser tio miljarder år, det har gått ungefär fem. Människorna jag förhoppningsvis kommer att hinna träffa under mitt liv lever under ungefär två sekel. Det är ingenting, och ändå allting för mig. Så underligt.

Förresten gillade jag den här rosa H&M-inspirationen. Titta och njut.

Ja, gott folk. Ännu en blogg har fötts, en bland alla miljoner som redan finns. Det är absolut ingenting speciellt med den här bloggen. Det är bara en helt vanlig blogg. Och bara min.

Jag kommer att skriva om det jag har i huvudet, som oftast kommer att handla om utseende. Om man då drar slutsatsen att jag är totalt besatt av kläder, skor m.m. så tar man praktfel. Sanningen är den att jag ägnar relativt lite tid åt båda delar, och shopping är för mig mest en börda, fylld med för snäva jeans och kanelbulleångest.

Men, ändå kommer ni alltså att få läsa om utsida. Det beror på att här får jag utlopp för mina idéer! Här, online, behöver man inte välja bort kläder för att de inte passar. Voila, och så har man en dagens outfit som aldrig skaver i grenen eller ger mig lovehandles. Det ger mig styrka att ta mig igenom provrumshinderbanan. Tack, bloggosfären!

För övrigt är mitt huvud mest fyllt med planer på att rädda jorden från miljöförstöring samt yrkesvalspanik. Bara för att klargöra. Och här ovan har vi mig!