Lite mera...

Egentligen, borde jag sitta vid matlab nu. Men det gör jag inte. Jag lyssnar på Zetterlund (Monica Zetterlund – Siv och Gunne), torkar någon tår och känner mig som om jag sprungit in i en bergvägg med huvudet före, men bara studsat tillbaka och landat på mjuk asfalt. Lägenheten i går, med skruvhål i väggarna och fel färg på köksluckorna har transformerats och när jag ser ljuset från de flackande lågorna smeka väggarna som jag och Daniel målade om i somras, leta sig in i varenda litet dun i kuddarna och skapa en hemlig skugga under gungfåtöljen som svajar under mig som bästa hängmatta - då förstår jag det fantastiska. Jag och Daniel bor i lägenheten, vi två har samma punkt som vi kallar "hem". Det är våran hud och våra andetag som sitter i täcket och kuddarna i sängen, mina skivor som står i skivstället, Daniels filmer som ligger i TV-bänken. Daniel har lagt kuddarna i soffan på det sättet han alltid gör när han städar, min ryggsäck ligger öppen på fåtöljen med matlådan kvar i sig, som vanligt. Kan det någonsin bli bättre?