Bröstcancermånad
Precis under den krispiga hösten, i dagarna då första riktiga frosten kommer, började jag få ont i vänster bröst. Ett område nära armhålan var lite ömt och det gjorde ont när jag tog på mig min behå. När advent kom började jag vakna om nätterna varje gång jag lade mig på sidan, för det gjorde så ont i bröstet. I mellandagarna kunde jag inte kramas längre utan att dra efter andan när det tryckte till. I januari ringde jag vårdcentralen och fick en tid ett par dagar senare. Den unga läkaren behövde inte mer än några sekunder på sig innan han sa det jag redan hade känt: Du har en knöl. En ungefär 4 cm stor knöl bodde i mitt bröst.
Då stannade min värld. Mammografi-remiss skrevs, jag fick höra att det med tanke på min ålder sannolikt inte var cancer, det kunde vara vätska eller en naturlig utformning i bröstet. Jag log mot doktorn och ställde intresserade frågor, men när jag kom ut från vårdcentralen bara grät jag, resten av dagen. Ringde och berättade för familjen och några vänner. Tänkte att även om risken var låg, så fanns det för mig personligen två lika möjliga utfall: cancer eller inte cancer. 50-50.
Att sitta med de medelålderskvinnorna i väntrummet till mammografin var surrealistiskt. Jag var hälften så gammal som dem. Men så hade jag heller ingen cancer. Min smärta i bröstet hade kulminerat någon vecka innan mammografin, och sen snabbt försvunnit. Antagligen var det en vätskeansamling, men det räckte. Plötsligt blev jag dödlig. Det kändes som om jag var på väg in på en bana i livet ingen vill uppleva, men vände på tröskeln. Sprang och gömde mig innan slagsmålet hann börja. Jag slapp. Och jag är så otroligt tacksam för det. Men det här får mig fortfarande att känna den magvändande känslan som föll som en sten i mig när jag gick ut från vårdcentralen den där dagen.
Kommentarer
Trackback
