What's My Age Again?

Den manliga hälften sitter och svettas i den sal i den skola där han tidigare lätt som en plätt gjort sina matteprov. Det kallas högskoleprov, och jag gör det inte i år. Åtminstone inte den första halvan av året. Det känns meningslöst när jag knappt hinner läsa eller lära mig smarta ord, och därför kommer förbättra mig noll procent. Det känns helt okej att inte göra det, och nästan som en befrielse att inte öka mina chanser till läkarlinjen. Av det utläser jag att det finns två möjligheter:
1. Jag är slapp i hjärnan, och har blivit så smått apatisk av min lite ångestladdade framtidsvision.
2. Min stress och press har äntligen tinats upp av vårsolen. Jag finner mig själv och börjar känna mig lika lycklig som i Berlin.

Erinrar mig nu, att förra året var det likadant. Jag körde totalt i bott på alla plan, inte minst det emotionella. Vid påsk satt jag mest och stirrade, gick ut och gick för att känna på solen, tvättade för att det kändes skönt där nere i källaren med P1 i bakgrunden och tvättmedelslukt i näsan. Sen sa det bara pling! och så levde livet igen. Vårdepression? Som Olga, i Tre trappor upp med hiss har, men då var det mest magiskt och spännande.

Som alltid vid Danis dator lyssnar jag på Blink 182, jag borde verkligen köpa hem lite skivor till mig. Det är nästan lite läskigt vilken lugn känsla som sprider sig i mig när jag lyssnar på dem. Ida K för tre år sedan hade strypt mig om jag berättade för henne att Blink 182 är det bästa som hänt mig musikaliskt. Det skulle jag för övrigt aldrig berätta, det är ingenting jag står för. Enda anledningen att jag kan skriva det här är att ingen läser min blogg. Rätt skönt att veta.

Från mig ensam, till min syster, den enda bloggläsaren: ett naket Blink 182 från Spring Brake någongång, någonstans. What a feeling!
<

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0