Lite mera...

Kanske börjar jag bli gammal och sentimental, kanske har världen varit ovanligt vacker de senaste två åren, eller så har jag helt enkelt börjat se det vackra som alltid har funnits omkring mig. Jag blir alldeles till mig över att solen plötsligt igen lyser hela dagen, och när jag känner solen värma mig där jag sitter och dricker te på en parkbänk på campus så känns det som att jag är den första människan i hela världen som får känna en sån underbart omfamnande värme krama min nacke. Och fåglarna som sjunger i solnedgången, när bilarnas ljud har slumrat bort och de där skrikiga tonerna kvittrar överallt, det är nästan för idylliskt för att vara sant!

Och så snubblade jag över det här fotot på näckrosdammen som jag hade på datorn. Det är tagit höstas, den sista september. Om inte den här vyn kan få ballaste trotsiga tonåring att mjukna i ett ÅÅåååh så vackert! så vet jag inte vad.