Kål och välkomna!

Jag har alltid varit en jäkligt kräsen unge, som växte upp på potatis och brunsås eftersom allt annat var blähä. Numera är jag en jäkligt kräsen vuxen istället. Jag tycker att väldigt mycket mat smakar dåligt, som i att den är ofräsch. Det är svårt för mig att ha riktiga njutarrätter eftersom de absolut inte kan innehålla kött (det har jag alltid haft något emot), smaka för mycket av något eller för lite av något annat. Men det finns en sak som får mig att bli bokstavligt talat knäsvag av blotta tanken: Kål.

Tänk bara:
Brysselkål.
Vitkål.
Rödkål.

Mina tre personliga kårfavoriter. Så här i skörde- och oktoberfest-tider: Gör er själva en tjänst och leta reda på någon riktigt smarrig och tysk sauerkraut, alltså surkål - leta på Lidl! Eller, köp hem en burk dansk rödkål och känn hur du tappar all verklighetsuppfattning när du känner lukten av en nyöppnad burk, och förlorar medvetandet vid första tuggan. Sjuhelvete så gott! För kålskeptiker har vi den lilla, naturliga och - icke att glömma - snälla brysselkålen som ska vara lätt kokad så att den behåller sitt fras och knaper men ändå är mjukt krämig i smaken.

Åh, kära kål. Vad som än händer ska du vara vid min sida, du som lärde mig att älska (något ätbart) som aldrig förr, har gett mig själsliga resor som ingen annan och som dessutom sätter sprätt på magen om man inte äter dig med kummin. Kålen. Jag gör vad som helst för dig min kål, vackra kål. Kål!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0