Jag tänker på Utöya.

Jag tittar på högmässan för Osloexplotionen och Utöya. Jag vet inte vad jag ska säga. Det gör så ont i mig. Det spelar ingen roll vad jag tar mig för, i mitt stilla sinne försöker min hjärna hela tiden föreställa sig vad som hände på Utöya. Fast det är något som ingen vill veta. Det gör mig äcklad, det får mig att vilja blunda. Man får aldrig glömma. För AUF:arna på Utöya var det verkligt.

De här ungdomarna har aldrig valt något martyrskap. De har aldrig valt att offra sig för politiken. De är som ungdomar är: sökande, övertygade och vill ha kul. De åkte på sommarläger.

Jag vet att det var en högerextrem handling. Jag vet att det finns tendenser i samhället vi måste vara uppmärksamma på, och motarbeta. Jag vet att vi aldrig får glömma det som hände. Jag vet att det är nu vi måste sluta försöka tiga ihjäl rasism och islamofobi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0