Hej hej, Annika Norlin!

Snart tar jag mig själv i kragen och skakar så hårt att jag får hjärnskakning! Varför kommer jag aldrig igång med pluggandet?! Till exempel, nu sitter jag här istället för att plugga in förskjutningsregeln med bevis, Taylorutvecklingar och lösningsmetoder för differentialekvationer bara för att nämna nåt. Det är roligt och spännande men så fort jag får en förevändning att smita (kissepaus, matlagning, Vänner-avsnitt som måste tittas på, vansinnesrastlöshet) så säger det bara pfft! och sen ser man inte mig sitta framför böckerna på minst en timma. Men okej.
Vi prövar en ny taktik: Dricker te, lyssnar på Hello Saferide och försöker känna mig som när jag var sexton. Av någon anledning pluggar jag bra då.
[Men ändå svävar vi iväg lite grand, istället för att nu sätta den ena toffelbeklädda foten på golvet efter den andra och gå till köket för att värma tevatten. Vi stannar i stolen framför skrivbordet och låter tanken flyga iväg med I can't belive it's not love och landar helt plötsligt hemma hos mor och far på berget. När byxorna var för stora och jag promenerade hela kvällarna i skogen med hörlurarna som satt i creative-mp3-spelaren intryckta i öronen och Annika Norlins väna stämma lovade mig att framtiden skulle innehålla guld och gröna skogar. Jag hade valkar på fingertopparna och nådde att ta barréackorden, tog ut I though summer was going to take the pain away och skulle snart för första gången bli tillsammans med någon jag var kär i. Jag och Moraena ägde jorden vi stegade fram över, våra hakor nådde över trädtopparna i parkerna vi promenerade i och allt var tröjor i lammull, randiga halsdukar och fniss och färgat hår och konstiga frisyrer. Nypiercad läpp framför granen i Nordstan, 13-åringar som begick självmord ena sekunden, mitt livs första espresso den andra.
Hela tiden känslan av att livet är ett buffébord så stort att man samtidigt som man försöker hinna lägga allt på tallriken vet att bordet är så långt att faten kommer vara tömda i andra änden när man väl kommer dit hur man än bär sig åt. Så känns det fortfarande. Det finns helt enkelt inte nog av livet, jag frossar som en dåre och ändå ser jag hur merparten av det goda långt ifrån ryms i mina händer. Är inte det lycka?]
Nu plugg. The end.

[Idag har jag skrivit om , , , ]

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0