Vad håller man på med?
Händelsefattigt, det är tråkigt det. Jag har lätt för att slöa i soffan en dag, men jag har svårt för att ha ett händelsefattigt liv. Ändå slutar det alltid så här. Det ena erbjudandet efter det andra dyker upp, jag tackar ja, ja, ja och tänker "Shit, det här var ju ingenting!" Tills dagen kommer, den dagen som alltid kommer. Dagen då jag känner att Näe, nu vill jag bara ha tid för Daniel och ha tid att sy, ha tid att gräva ner mig i studierna, ha tid att andas tio andetag utan att tänka på tusen plikter. Därför har jag nu på riktigt bestämt.
Det här är sista året jag gör Arvika. Jag ska göra det, jag ska toppa det och sen ska jag gå därifrån och aldrig mera grubbla över det. Då jag lämnar det bakom mig ska jag känna paniken rinna av mig och känna mig så levande som jag bara gör då och sen ska jag hitta kraft och utmaningar i alla de där vardagliga tingen istället. Baka godare bröd än någonsin, diska när jag lovat det och ha ett underbart liv med Daniel.
På sätt och vis kan jag bli arg också. Ingen har styrt mig särskilt mycket i min liv, jag har växt upp med ganska fria tyglar och fått göra det som jag känner är rätt. Men jag kan å andra sidan bli så arg för att ingen hejdade mig ibland. Mamma vet att mitt minne helt enkelt blev uruselt, jag kom inte ens ihåg de saker jag verkligen brydde mig om. Allt försvann i en grå sörja av nu, sen, då och allt var skit samma. Inga känslor fanns, och jag är rädd att halka ner där igen. Jag vet att jag har fått sämre minne det senaste, den där bekanta känslan av konstant huvudvärk som letar sig ner i nacken, axlarna och bröstkorgen smyger sig på igen. Men det är okej. För jag är 20, klarar det, och i september är det över.
Kommentarer
Trackback
