Kanna efter kanna
Kung Bore håller oss ännu i sina klor av istappar, och det känns bra. Flingor stora som enkronor, vissa som femkronor, dalar ner i en härligt snabb men dalande stil utanför fönstret. Runt knuten på huset, från passagen mellan vårt hus och grannhuset, fullkomligt rasar snön in nästan vågrätt och lägg sig i lätta sjok på tak, trappor och räcken. Det slog mig idag att jag inte har sett gräs på hela året, som ändå har hunnit löpa nästan två månader ut. Vi den här tiden brukar snödropparna blomma, och jag hoppas att de inte ska ha blommat över till min födelsedag. Enligt SMHI kommer snön bli till regn ikväll, och mera regn komma skall. Så idag ska jag lufsa i snön ordentligt, och andas in varenda snöflinga och lagra riktigt djupt i minnet hur mycket snö det var den här vintern, jämföra det med kommande vintrar och säga att ingen vinter var lika snöig som denna.
Dagarna går men det känns som att jag står kvar. Jag har tröttnat på P1 och nyheterna, jag har inte hunnit med det som hände igår, idag, nyss, nu och kan inte ta in mer. Jag lyssnar på Nocturne med Sven-Bertil Taube och tänker på Äppelkriget, lyssnar på Lindeman, vill se Den enfaldige mördaren och lyssna på Monica Zetterlund. Men jag har inte gjort annat än att lyssna på Zetterlund den här vintern och blir snart knäpp om jag fortsätter.
Det blev ändå Zetterlund. En kanna te på det, och så fick jag lite gjort med Arvika. Och blev oerhört kissenödig. Tvätten upphängd och klar. Lite Hemma Hos med Kjell Alinge och Janne Anrell, men jag fattade inte riktigt grejen.
En gammal Lindeman:
Kommentarer
Trackback
