Facebook, facebook på skärmen där...
I gamla böcker och filmer - alltså från före datorns intrång - berättas det om människor som i ett svagt ögonblick ställer sig framför spegeln och suckar, ser sig själva djupt i ögonen och undrar: Vem är jag egentligen? Personligen står jag mest framför spegeln och tänker: Passar jag i lugg eller inte? Ändå är jag inte en särskilt ytlig person, tycker jag.
Nej, när man nu kommer in i en sån där kris som man gör ibland (jag är ju trots allt bara tjugo år och även om tonårens identitetskriser blir mindre frekventa, så fortsätter de komma), då tittar man inte i någon spegel. Antingen tar man ett foto på sig själv därman stirrar upp mot kameran man håller ovanför huvudet och ser oskyldig ut, så tänker man: NaAAahWw, JaH Erh SoOoooo CuUtIeEe! Det kanske mer var när man var tretton och ingen annan sa att man var söt, tvärtom, så man var tvungen att bevisa det för sig själv. När kriserna kommer för mig, i tjugoårsåldern, då kollar man på sin online-personlighet. Det vill säga facebook.
Vilka applikationer har jag egentligen på min facebookprofil? Vad för foton har jag taggats i, och vilka causes är viktiga för mig? Klart står att jag är kvinna, har ett förhållande med Daniel, är född den sjuttonde mars, befinner mig i Sweden och så vidare. Allt det där är helt okej att människor får se. Och ser, det gör man ju nu för tiden på facebook. Arbetsgivare kollar upp aspirerande arbetssökande för att se vilka de egentligen är. Vad vill man att de ska se? Jag började fundera på det, och jag kan säga att jag suttit här i mer än trekvart snart och raderat och låst allt möjligt så att bara min privata sfär ska få se vem jag är. Men tillbaka till frågan: Vem är jag egentligen? Hur ogärna jag än vill inse det så är det jag som gjort tre quiz om vilken Harry Potter-figur jag är, och ett där jag fick veta att jag till 100 % kan handlingen i böckerna. Jag har gjort quiz om vilken vikt jag borde ha, hur gammal min kropp är, hur många barn jag kommer att få och när jag kommer få barn (om två år, det har jag svårt att se). Alla mina causes handlar om miljö, mina grupper handlar om Arvika, och mina vänner? De flesta skulle jag inte ens minnas namnet på om jag såg dem, precis som i verkligheten.
Jag älskar Harry Potter, bryr mig mycket om miljön, min kropp och Arvikafestivalen och kommer bli en kärleksfull mamma med två döttrar och en son. Vad enkelt. Det är jag.
Nej, när man nu kommer in i en sån där kris som man gör ibland (jag är ju trots allt bara tjugo år och även om tonårens identitetskriser blir mindre frekventa, så fortsätter de komma), då tittar man inte i någon spegel. Antingen tar man ett foto på sig själv därman stirrar upp mot kameran man håller ovanför huvudet och ser oskyldig ut, så tänker man: NaAAahWw, JaH Erh SoOoooo CuUtIeEe! Det kanske mer var när man var tretton och ingen annan sa att man var söt, tvärtom, så man var tvungen att bevisa det för sig själv. När kriserna kommer för mig, i tjugoårsåldern, då kollar man på sin online-personlighet. Det vill säga facebook.
Vilka applikationer har jag egentligen på min facebookprofil? Vad för foton har jag taggats i, och vilka causes är viktiga för mig? Klart står att jag är kvinna, har ett förhållande med Daniel, är född den sjuttonde mars, befinner mig i Sweden och så vidare. Allt det där är helt okej att människor får se. Och ser, det gör man ju nu för tiden på facebook. Arbetsgivare kollar upp aspirerande arbetssökande för att se vilka de egentligen är. Vad vill man att de ska se? Jag började fundera på det, och jag kan säga att jag suttit här i mer än trekvart snart och raderat och låst allt möjligt så att bara min privata sfär ska få se vem jag är. Men tillbaka till frågan: Vem är jag egentligen? Hur ogärna jag än vill inse det så är det jag som gjort tre quiz om vilken Harry Potter-figur jag är, och ett där jag fick veta att jag till 100 % kan handlingen i böckerna. Jag har gjort quiz om vilken vikt jag borde ha, hur gammal min kropp är, hur många barn jag kommer att få och när jag kommer få barn (om två år, det har jag svårt att se). Alla mina causes handlar om miljö, mina grupper handlar om Arvika, och mina vänner? De flesta skulle jag inte ens minnas namnet på om jag såg dem, precis som i verkligheten.
Jag älskar Harry Potter, bryr mig mycket om miljön, min kropp och Arvikafestivalen och kommer bli en kärleksfull mamma med två döttrar och en son. Vad enkelt. Det är jag.
Kommentarer
Trackback
